Pappa Fredrik

Jag ser det som en film, den spelas upp för mig ofta, inte varje dag men kanske varje vecka. Det sista dygnet tillsammans. Hur vi ligger där i sängen, barnen sover, katten utsläpt, han säger: Sara om jag dör så vill jag att  du ska veta att jag älskar dig över allt annat på jorden. Jag skrattade bara åt honom och sa: tyst du ska inte dö! Jag älskar dig också. Han flinade åt mig och släkte lampan. Sen tar vi ett stort hopp till förmiddagen, hur jag kramar honom, säger: åk nu och köp de där förbannade brädorna så vi kan bygga den där trappen så alla slipper hoppa ut från huset. Han flinade, sa nått om att han tänkte åka via jobbet på vägen också. Var nått han skulle hämta. En kram, längre en vanligt, en kyss, mer intensiv än vanligt. Han kramar Lukas och Hilja, vi vinkar, han vinkar, skratt och ett: kör försiktigt.......

Sen blir det ett blurr av barn, skrik, frukostdisk, katten, blommor, planteringsjord. Det blir lunch, jag ringer hans mobil, säger nått surt om att han faktiskt får masa sig hem nu, han har semester, han ska inte jobba och vagnen ligger i hans bil och Hilja vägrar att somna någon annanstans än i vagnen.
Sen ringer telefonen, skyddat nr. Fan tänker jag, jobbet. Men så kommer den där iskalla känslan av att nått har hänt, nått är fel, att det har med Fredrik att göra.
Jag svarar med en halvhysterisk Hilja ifamnen men med mitt vanliga: ja det är Sara....
- Hej, säger  det i andra änden, det är XX och jag ringer från sjukhuset, jag skulle vilja att du sätter dig ner. Långsamt sätter jag mig ner på stolen, med en vetskap om att nått är fel, jävligt fel. Hilja lägger jag på golvet. Jag vet inte riktigt men jag tror att hon tystnat. Tagen av mammas lugn kanske, jag vet inte.
- Är du gift med Fredrik G säger rösten i andra änden. Jag nickar och blir sen tyst men kommer efter en stund på att hon inte ser mina nickningar
- Ja, har det hänt något?
- Ja, vi har honom här på IVA, han har krockat med bilen. Helvete, helvete, helvete for det genom huvudet, helvetes förbannade skit, nu är säkert vagnen paj, hur ska jag få Hilja att somna??? Så ologiska tankar man tänker. Varför de inte ringde innan han kom till IVA vet jag inte, men jag funderar på det ofta. För det borde tagit lite tid på akutrummet.....
- Vad har hänt???
- Han har som sagt krockat, är inte vid medvetande och vi vill att du kommer så fort som möjligt.
Telefonen glider ur handen på mig, jag tittar på Hilja som somnat på golvet, av utmattning. Då där i köket kom första krampen runt hjärtat, första tanken, han kommer inte överleva du kommer bli ensam Sara.....
Den praktiska och rationella sidan i mig tog över, ett stort skutt in till grannen. Frågade om hon kunde ta barnen en stund, det har hänt en grej. Hon frågade inte vad utan nickade bara, följde med mig tillbaka. Tog Lukas i handen och Hilja i famnen, sa: kom ska vi dricka saft och äta bullar.
Sen kommer nästa skutt i filmen. Jag vet inte hur jag kom in till stan, vet inte riktigt hur fort jag körde eller hur lång tid det tog. MEn jag ser hur jag springer upp för alla trapporna till IVA, möts av en sjuksköterska som jobbat på barn ett tag. Hon visar mig in i rätt rum.
Där blir känslan av att det inte kommer gå bra så uppenbar. Slangar, blipp-bloppande apparater till höger och vänster och mitt i detta, min älskade älskade Fredrik. Min fina fina man.
Mitt hjärta stannade, jag stod som paralyserad, tittade på sköterskorna, på läkaren, på undersköterskan. De började berätta men jag såg bara munnar som rörde sig och så min fina fina Fredrik.
Jag strök håret ur hans pannan, viskade att jag älskar honom, att jag lovar att berätta för barnen vilken fantastisk pappa de har, att de har det bra hos grannen, att jag är där, att han inte behövde vara rädd. Så mitt i allt, bland apparater, sjukvårdspersonal och en konstig lukt tar vi ett sista avsked. Jag håller hans hand, pussar hans panna och viskar att han får släppa taget. Jag kan inte förklara men det känns som om han sa: tack Sara, tack tack, jag behövde bara höra de orden, att det är okej att jag går. Hans hjärta stannar, allt blir ett inferno av låtande maskiner som larmar för att han har hjärtstopp. Doktorn tittar på mig, jag vet vad han ska fråga, nej säger jag, ni behöver inte, det finns inte en chans att han klarar detta, nej låt  honom somna nu. Jag har fått mitt avsked, barnen fick sitt på morgonen. Det är okej, donera det som doneras kan.
Doktorn tittade på mig med stora ögon, mumlade nått ohörbart....

Sen hoppar det i min film igen, jag står där i ett samtalsrum och ska ringa till hans föräldrar, golvet under mig försvinner, jag rasar, jag dör. Jag blir tyst när jag hör hans mamma svara, jag får inte fram ett ord. Kuratorn som är med förklarar i mitt ställe. Jag sliter tillsist telefonen ur handen på henne och säger: Annika, Annika jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga. Då jag hör det, hennes tårar, hennes snyftningar och hennes fråga: vet barnen????
Det är då det slår mig, jag måste berätta för mina barn, pappa är död.......
Min värld rasar igen, jag sitter bara där, ser framåt mot det där som ingen, ingen vill göra. Tala om för barnen att pappa är död. Då brister det, tårar och ilska bara väller ut. Jag hann titta på honom, jag han säga adjö för mig själv, bara jag.

Så ny filmsekvens, jag sitter där på golvet i samtalsrummet, rödgråten och alldeles tom. I korridoren kommer grannen gående, Hilja i famnen och Lukas brevid. Jag sväljer hundra gånger, jag har fått mina minuter i ensamhet, mina minuter med sorgen. Sedan måste jag vara logisk, rationell, fungera och få världen att fungera. Lukas skuttar in genom dörren, blir stående, tittar på mig och säger: va ä dä mamma? Vaffö ha du gjåtit??
Han kryper upp i min famn, Hilja sitter på andra benet. Så kommer orden, osammanhängande, jag hör inte vad jag säger, men ord som död, pappa, bil, krock kommer fram. Lukas tittar på mig, säger: 
- men mamma varför då?
- jag vet inte hjärtat svarar jag, det är det nog ingen som vet
- va ä pappa nu?
- i rummet intill, vill du titta på honom.
- Ja mamma
- Lukas, han är kall, han har lite skrubbsår i pannan.
- men kom nu, ja vill titta
Så vi går, han och jag, Hilja i min famn. Vi går försiktigt in till honom. Lukas klättrar upp på sängkanten, säger: men mamma han ä  ju kall o sover. Nej Lukas han sover inte, han är död, han är i himlen. Lukas tittar på mig, sen på Fredrik, klappar honom på kinden och säger: bra pappa att du ä i himlen, där kan du titta ned på mig.

*ridå ned*
THE END!!!