Söndagfrukost
Det är så mycket minnen just nu, fina små korta filmer som spelas upp för mig. De triggas igång av händelser, ord, dofter eller av en låt, musikstycke, ton, ja av vad som helst egentligen. Filmen som spelades upp för mig idag triggades igång av doften av aprikosmarmelad. Ja ni må skratta åt mig, men så är det. Aprikosmarmelad!
Jag flyttades tillbaka i tiden ungefär 12 år till hösten 1996 och till mitt kök i den lilla studentlägenheten. Han sittandes på stolen, jag uppkrupen i kökssoffan. Rostat bröd, aprikosmarmelad, DN, frukostte och softjazz i bakgrunden. Hans ögon, de brinnande, de intensiva, de vackra och så äsch jag vet inte. Orden tar slut. Marmeladen kletar, den av Elias kastade skeden med gröt väcker mig ur dagdrömmerierna.
Jag försöker återskapa minnet, men det är borta. Jag ser på min rostade macka, smör, aprikosmarmelad som formats till ett hjärta. Jag ler och tänker att jag är glad att vi fick våra år. Allt det där fina. Söndagsfrukostar med aprikosmarmelad, DN och te hörde till våra rutiner.
Så kommer filmen tillbaka.... eller kanske bara en kort sekvens. Jag sitter i huvudändan på min säng, benen uppdragna och håret utsläppt. Han sitter i fotänden på min säng, en kopp te i handen, allvarliga ögon. Han tittar så intensivt och säger: vad vill du med oss? Leder detta någonstans???
Jag minns fortfarande förvåningen som kom med frågan. Jag hade nog inte fattat. Nej säga vad man vill om intelligens, engagemang, kvicktänkthet etc. Men känslomässigt har jag alltid varit primitiv, trög ja man skulle kunna beteckna mig som känslomässigt efterbliven. Jag har aldrig förstått förrän långt senare. Jag förstod inte då, jag förstår inte nu, att jag var kär. Det kanske handlar om att jag alltid levt här och nu, i dagen på nått vänster. Att jag inte funderade på vart vårt förhållande var på väg, för att jag inte var i behov av att veta. Jag visste nog egentligen att jag var kär, men hade inte förstått vad det betydde. Han, så säker, så lugn. Jag blev perplex, svarade nått om: eh va? vad menar du?
Han tog sin jacka , gick, vände sig om i dörren och avslutade med att säga fundera på vad du vill med oss, vart detta leder för jag orkar inte bli sårad......
Jag satt kvar förvånad som ett barn som tappar glassen i sandlådan. Jag funderade nästan en vecka på vad han menade. Men insåg att jag faktiskt viste en sak, att han gjorde mig glad och lycklig. Det fick räcka som motivering till att inleda mer än bara vänskapsförhållande. Fredrik och Sara, Fred och Sassa, Fraggeln och Mandelmassan, ja helt enkelt bara han och jag!!!!
Jag vet att flera av er säger: skriv en bok! Jag vet fortfarande inte, jag kan inte riktigt få orden att räcka till, de målar inte tankar och känslor tillräckligt bra. Det saknas en dimension! Jag önskar mig ett språk som det Marianne Fredriksson har i sin bok Simon och Ekarna. Men jag vet inte, jag trivs rätt bra med mina sporadiska blogginlägg, mina tankar och kråkor i skrivboken på sängbordet.
// Sassolino
Jag flyttades tillbaka i tiden ungefär 12 år till hösten 1996 och till mitt kök i den lilla studentlägenheten. Han sittandes på stolen, jag uppkrupen i kökssoffan. Rostat bröd, aprikosmarmelad, DN, frukostte och softjazz i bakgrunden. Hans ögon, de brinnande, de intensiva, de vackra och så äsch jag vet inte. Orden tar slut. Marmeladen kletar, den av Elias kastade skeden med gröt väcker mig ur dagdrömmerierna.
Jag försöker återskapa minnet, men det är borta. Jag ser på min rostade macka, smör, aprikosmarmelad som formats till ett hjärta. Jag ler och tänker att jag är glad att vi fick våra år. Allt det där fina. Söndagsfrukostar med aprikosmarmelad, DN och te hörde till våra rutiner.
Så kommer filmen tillbaka.... eller kanske bara en kort sekvens. Jag sitter i huvudändan på min säng, benen uppdragna och håret utsläppt. Han sitter i fotänden på min säng, en kopp te i handen, allvarliga ögon. Han tittar så intensivt och säger: vad vill du med oss? Leder detta någonstans???
Jag minns fortfarande förvåningen som kom med frågan. Jag hade nog inte fattat. Nej säga vad man vill om intelligens, engagemang, kvicktänkthet etc. Men känslomässigt har jag alltid varit primitiv, trög ja man skulle kunna beteckna mig som känslomässigt efterbliven. Jag har aldrig förstått förrän långt senare. Jag förstod inte då, jag förstår inte nu, att jag var kär. Det kanske handlar om att jag alltid levt här och nu, i dagen på nått vänster. Att jag inte funderade på vart vårt förhållande var på väg, för att jag inte var i behov av att veta. Jag visste nog egentligen att jag var kär, men hade inte förstått vad det betydde. Han, så säker, så lugn. Jag blev perplex, svarade nått om: eh va? vad menar du?
Han tog sin jacka , gick, vände sig om i dörren och avslutade med att säga fundera på vad du vill med oss, vart detta leder för jag orkar inte bli sårad......
Jag satt kvar förvånad som ett barn som tappar glassen i sandlådan. Jag funderade nästan en vecka på vad han menade. Men insåg att jag faktiskt viste en sak, att han gjorde mig glad och lycklig. Det fick räcka som motivering till att inleda mer än bara vänskapsförhållande. Fredrik och Sara, Fred och Sassa, Fraggeln och Mandelmassan, ja helt enkelt bara han och jag!!!!
Jag vet att flera av er säger: skriv en bok! Jag vet fortfarande inte, jag kan inte riktigt få orden att räcka till, de målar inte tankar och känslor tillräckligt bra. Det saknas en dimension! Jag önskar mig ett språk som det Marianne Fredriksson har i sin bok Simon och Ekarna. Men jag vet inte, jag trivs rätt bra med mina sporadiska blogginlägg, mina tankar och kråkor i skrivboken på sängbordet.
// Sassolino
Kommentarer
Trackback
