Pappa Fredrik

Shit, vilken vecka, vilket kaos. Efter många turer, valser och diskussioner mellan mig, plastikkirurgen, ortopeden, barnläkaren, specialistteamet, sjukgymnasten och arbetsteraputen kom vi ÄNTLIGEN till beslut (nej nej jag har inte alls varit drivade ;)) om att det visst var tajm för en operation. Hilja har visserligen fått lite handfunktion men inte så mycket som man skulle önska. Så nu är senpr i axeln och  handled förlängd. Men veckan har spenderats på mitt jobb, dvs som patienter. En mycket intressant upplevelse måste jag erkänna. Förr, i den gamla världen, var det Fredrik som fick följa med, han som fick vara den oroliga föräldern. Men nu, ja nu var det min tur, nu är det min uppgift istället. En intressant situation och upplevelse. Det blir så dubbelt, så konstigt och så främmande det är som om två världar krockar. Två världar som jag vill ha separerade. För jobbet är jobbet och barnen ja det är barnen. Men det ger mig förståelse, en teoretisk förståelse har jag, men den praktiska var bra. Att söva sitt barn inför en operation, jag kan inte ge uttryck för känslan, för desperationen, ångesten, oron, maktlösheten och tårarna. Det är horribelt, det är bakvänt och framförallt det är saker som man inte vill göra. Men allt gick så bra, såklart, varför skulle det inte göra det? Det var väl bara uppvaket som var det jobbiga, hon kräktes, kräktes och kräktes. liilla hjärtat mitt. Så tisdagskvällen sov  vi bort, jag och min stora fina flicka. Min lilla Hillija! (hon kallar sig själv så)

Så i onsdags var hon mycket piggare. Det knackar på dörren, Hilja tittar på mig och säger: tom in, ja ää här. Så det sticker in två  huvuden, två sminkade huvuden. Två clowner, två av de människorna på mitt jobb som får barnen att skratta, må bra, leka och ha roligt trots sjukdomar, död och tårar. Två av de personer på mitt jobb som jag värderar högst och som gör att jag älskar att jobba på onsdagar. De leker, skrattar och verkar ha riktigt roligt. Jag blir medragen i leken, jag får skratta, leva lite. Hilja mår som en prinsessa.
Hon får ett fint kort som hon straxt efteråt somnar med. Drömmer om dr Koko, Sigrid och Rosa. Jag däremot, jag sitter där, tittar på mitt barn, lätta, rytmiska andetga, det rödblonda håret mot kudden och de rosa kinderna. Lyckan sprider sig i magen men samtidigt kommer tårarna, reaktionstårarna. Så förlösande och bra. Nu har vi fått komma hem. Hilja förevisar sitt "stoooja plåstej" för allt och alla. Säger: ja ha en längre bit i assel, så ja kan jöja den nu, hihi. Farmor Annika tittar upprepade gånger på bandaget, hon är en tålmodig farmor. jag däremot, jag är rastlös, stirrig och lättretad. För jag saknar, för jag har så ont i mitt hjärta.


Jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen
Men jag saknade dina sinnen
Det har varit tungt och grått
Jag är frusen än
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Och som du kanske redan vet
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder

Du är sval sen blir du het
Du har känslorna kvar
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer
Du har dina moln
 Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va´
Jag har mina ord
Som du sa
Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
Som du redan har berört
Här är glimmande dar
Välsignade december står för dörr´n och livet längtar

Som du kanske redan sett
Första snö´n kom inatt
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten
Har du hittat rätt? Kan du höra ditt skratt?
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Vi vinner ingen tid Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört

//SAra