Släpp fångarna loss, det är vår!!!
Jag älskar solen, ljuset, värmen och ljuset. Satte mig ute på lunchen i onsdags i lä och lät solen värma. Så underbart skönt, så skulle det vara varje dag. Jag längtar egentligen inte efter vår och sommar, för det betyder min födelsedag, hans födelsedag det är väl överkomligt egentligen. Det värsta är vår bröllopsdag och hans dödsdag, det gör ondast. Det påminner om allt som en gång varit och det som aldrig blev.
Men jag försöker att leva i dagen, ta en dag i sänder, försöker vara mamma, syster och vän. Försöker vara Sara! Det är inte lätt, det är skitsvårt, men jag försöker och jag hoppas att det räcker, hoppas att det är gott nog.
Jag har tillbringat många kvällar senaste tiden i soffan med böcker, filmer och faktiskt känt mig tillfreds med livet. Jag vet inte, jag kanske håller på att anpassa mig. Jag säger inte när någon frågar att jag har man och fyra barn, utan jag säger jag har fyra ungar. Sen när frågan om barnens pappa säger jag, beroende på situation, han lever inte längre, eller han dog, eller han ligger nedgrävd i jorden. Det konstiga är att det inte känns konstigt, det känns inte alls. Det är som om det har blivit vardag.
Jag vet inte, det kanske är solen, jobb och rutiner som fått världen att förändras, som fått min sorg att ändra form. Eller kanske snarare saknaden har ändrat form.
Ibland undrar jag hur folk tänker, kommentarer som: du ser så glad ut Sara, det är bra att du försöker glömma! eller det märks inte att du har förlorat din man etc. Dessa kommentarer, ja de gör ondare än ondast. För bara för att jag skrattar och ler betyder det inte att jag har glömt, det betyder inte att det inte gör ont. Det betyder bara att jag lever i nuet. Att jag trivs bra med skratt. MEn skratt och tårar ligger nära varandra, det växlar lätt.
Nina, jag rös när jag läste din kommentar om de små pojkarna, det är bara tecken på att livet är överjävligt, sånt borde inte få hända. BArn borde inte hitta sina föräldrar döda, barn borde inte se sina föräldrar försöka ta livet av sig. Barn ska inte överbeskyddas, men de ska skyddas lite.
Jag satt en kväll förra veckan och pratade länge med min barnvakt A, hon är en otrolig människa. En energi, en glädje och ett sätt som är obeskrivbart. Kindness är kankse ett försök, men långt ifrån tillräckligt. Vi pratade om barn, föräldrar, ansvar, vad barn inte borde se, magkänslor om att barn inte mår bra, vuxnas ansvar. Hon säger helt plötsligt, mitt i en mening: Vet du, jag har nog inte insett det förrän nu, men jag har förlorat tron på de vuxna, det gjorde jag redan nsom 6åring när min mamma försökte ta livet av sig första gången. JAg slutade räkna antalet suicidfförsök 4år senare, nu, ja nu är jag bara arg. Arg för att ingen såg barnen, för att ingen vuxen satte ned foten. Min pappa gjorde allt han kunde och mycker mer, han har gjort allt. Men jag tror fortfarande att det är mitt fel, att jag bär skulden för ett par av min mammas suicidförsök. Samtidigt som jag vet att jag är anledningen till att min mamma orkade vidare, fortsatte att försöka leva.
Jag blev så tagen, insåg att hon har rätt. Tänk om någon vuxen satt ned foten, tänk om någon bara sagt: nu ska barnen få den hjälp de behöver.
Jag insåg hur rätt hon har, det är inte barnen som ska sätta ned foten, det är de vuxna. Det är deras ansvar. Jag försökte se till mina egna barn, försökte fundera och insåg, jag har nog gjort lite rätt iaf. Jag har, trots sorg och saknad, satt ned foten, sagt: nu ska Lukas ha hjälp! Jag hoppas att det är det rätta. Jag hoppas.
Men självklart, det är enklare när pappa dör i en olycka än när mamma försöker skära handleden av sig för 100:e gången.....
Jag frågade A vad hon hade velat att någon gjorde, hon skrattade och sa: ja du, svår fråga, bara givit mig en kram eller sagt: du det är okej att vara ledsen och förklarat att det inte var mitt fel. Inget mer behövs. En sån ltien skitsak. Ser er omkring kära vänner, titta på barnen runt er, hur mår de??????
// S
Men jag försöker att leva i dagen, ta en dag i sänder, försöker vara mamma, syster och vän. Försöker vara Sara! Det är inte lätt, det är skitsvårt, men jag försöker och jag hoppas att det räcker, hoppas att det är gott nog.
Jag har tillbringat många kvällar senaste tiden i soffan med böcker, filmer och faktiskt känt mig tillfreds med livet. Jag vet inte, jag kanske håller på att anpassa mig. Jag säger inte när någon frågar att jag har man och fyra barn, utan jag säger jag har fyra ungar. Sen när frågan om barnens pappa säger jag, beroende på situation, han lever inte längre, eller han dog, eller han ligger nedgrävd i jorden. Det konstiga är att det inte känns konstigt, det känns inte alls. Det är som om det har blivit vardag.
Jag vet inte, det kanske är solen, jobb och rutiner som fått världen att förändras, som fått min sorg att ändra form. Eller kanske snarare saknaden har ändrat form.
Ibland undrar jag hur folk tänker, kommentarer som: du ser så glad ut Sara, det är bra att du försöker glömma! eller det märks inte att du har förlorat din man etc. Dessa kommentarer, ja de gör ondare än ondast. För bara för att jag skrattar och ler betyder det inte att jag har glömt, det betyder inte att det inte gör ont. Det betyder bara att jag lever i nuet. Att jag trivs bra med skratt. MEn skratt och tårar ligger nära varandra, det växlar lätt.
Nina, jag rös när jag läste din kommentar om de små pojkarna, det är bara tecken på att livet är överjävligt, sånt borde inte få hända. BArn borde inte hitta sina föräldrar döda, barn borde inte se sina föräldrar försöka ta livet av sig. Barn ska inte överbeskyddas, men de ska skyddas lite.
Jag satt en kväll förra veckan och pratade länge med min barnvakt A, hon är en otrolig människa. En energi, en glädje och ett sätt som är obeskrivbart. Kindness är kankse ett försök, men långt ifrån tillräckligt. Vi pratade om barn, föräldrar, ansvar, vad barn inte borde se, magkänslor om att barn inte mår bra, vuxnas ansvar. Hon säger helt plötsligt, mitt i en mening: Vet du, jag har nog inte insett det förrän nu, men jag har förlorat tron på de vuxna, det gjorde jag redan nsom 6åring när min mamma försökte ta livet av sig första gången. JAg slutade räkna antalet suicidfförsök 4år senare, nu, ja nu är jag bara arg. Arg för att ingen såg barnen, för att ingen vuxen satte ned foten. Min pappa gjorde allt han kunde och mycker mer, han har gjort allt. Men jag tror fortfarande att det är mitt fel, att jag bär skulden för ett par av min mammas suicidförsök. Samtidigt som jag vet att jag är anledningen till att min mamma orkade vidare, fortsatte att försöka leva.
Jag blev så tagen, insåg att hon har rätt. Tänk om någon vuxen satt ned foten, tänk om någon bara sagt: nu ska barnen få den hjälp de behöver.
Jag insåg hur rätt hon har, det är inte barnen som ska sätta ned foten, det är de vuxna. Det är deras ansvar. Jag försökte se till mina egna barn, försökte fundera och insåg, jag har nog gjort lite rätt iaf. Jag har, trots sorg och saknad, satt ned foten, sagt: nu ska Lukas ha hjälp! Jag hoppas att det är det rätta. Jag hoppas.
Men självklart, det är enklare när pappa dör i en olycka än när mamma försöker skära handleden av sig för 100:e gången.....
Jag frågade A vad hon hade velat att någon gjorde, hon skrattade och sa: ja du, svår fråga, bara givit mig en kram eller sagt: du det är okej att vara ledsen och förklarat att det inte var mitt fel. Inget mer behövs. En sån ltien skitsak. Ser er omkring kära vänner, titta på barnen runt er, hur mår de??????
// S
Kommentarer
Trackback
