Sommar, sommar, sommar!
Åh jag måste bara få skrika ut min glädje lite. Älskar semester, sommar, ljus, värme, regn, nyfiskade hafskräftor, räkor, jordgubbar i filen, utflykter, blommor, bad, morgondopp. Ja morgondopp är det mest fantastiska som finns. Innan frukost, gå ned till bryggan och bara dyka i. Klyva vattnet i en perfekt båge. Känna kylan om händerna, huvudet under vattnet, hela kroppen är nere. Ja sen, komma upp över ytan. Le, simma en bra bit, vända och se hur Lukas tar sats från bryggan och bara hoppar rakt ut. Efter kommer Hilja med armpuffar, hoppar, helt blindgalen. Elias och Hävvan är enna riktiga fegisar när det gäller vatten. Sitter mest i sin lilla badpool. Men i havet/sjön/mjäket, nej nej, de vägrar.
Men det är inte det jag vill skriva om, utan först: Pia fy vad avundsjuk jag blev nu, vilket upplevelse att få spela med dem!
Sen, jag har en mycket mycket god vän, Joa som jag brukar kalla henne, hon och hennes underbara familj bor grannar med oss. Vi har känt varandra länge, mycket länge, snart över 11år. Vi delar sorg och gläde, skratt och tårar, tomtgräns, äppelträd, vinbärsbuskar men framförallt har vi en sju helvetes bra vänskap. Vi kan prata om allt och då menar jag verkligen ALLT!!!!!!!!!
Hon har varit så skör på sista tiden, inte bara det att småbarnslivet sliter på henne, en stor tonåring har de med rätt mycket problem, tvillingtjejer med svår astma och fler allergier än nån jag vet. Ja det är inte enkelt. De har varit ett tag på sitt sommarställe utanför Lysekil. Vi kom dit igår. Joas karl mötte oss, trött men glad. Vi stuvade ned barn, vagn, väskor, prylar, badsaker mojjar och mojänger i båten och åkte. Väl framme hör jag ett: åh Saaaaaaaara vad jag har saknat dig. Ut kommer min bästa vän, jo jag vill faktiskt kalla henne så. Det lockiga solblekta håret som i en gloria runt skallen, iklädd ett par alldeles för stora jeans och en tröja. Vi kramas, man känner varenda litet revben på henne. SÅ tunn hon har blivit tänker jag, vad är fel. Ansiktet ser fortfarande livfullt ut men resten av kroppen, den lyser inte på samma sätt som innan. Kvällen går, barn nattas, mat äts. Efter vårt kvällsdopp sitter hon och jag i båthuset, regnet vräker ned utanför. Pratar och pratar. Så plötsligt säger hon: Sara, vi ska ha barn igen. V12, jag mår skit, J (hennes karl) är överlycklig. JAg vet inte vad jag är, allt bara snurrar. Sen kommer tårarna, vi sitter där och bölar ihop, hon och jag, jag och hon. Som så ofta förr faktist. Älskade vän! Tänk att vänskap kan göra så mycket. Men det var ingen nyhet för mig, hennes karl har skvallrat, hennes karl har bett mig att faktiskt hålla koll på henne. Jag berättade att jag redan visste. Hon blev svart i ögonen, men så ett flin som övergick till ett klingande skratt. Sen ett: det ska då vara totalt jävla omöjligt att undanhålla nått för dig! Stämmer nog, i just det fallet.
Gabriel kommer idag, det ska bli spännande, de har bara träffats ett par korta stunder innan och nu ska vi plötsligt bo ihop, de, jag, mina barn, deras barn, Garbriel och hans grabbar. Huset fullt och så Joa, min älskade Joa. Hur ska vi hinna prata om allt vi måste. Det vet jag inte.
//sassa
Men det är inte det jag vill skriva om, utan först: Pia fy vad avundsjuk jag blev nu, vilket upplevelse att få spela med dem!
Sen, jag har en mycket mycket god vän, Joa som jag brukar kalla henne, hon och hennes underbara familj bor grannar med oss. Vi har känt varandra länge, mycket länge, snart över 11år. Vi delar sorg och gläde, skratt och tårar, tomtgräns, äppelträd, vinbärsbuskar men framförallt har vi en sju helvetes bra vänskap. Vi kan prata om allt och då menar jag verkligen ALLT!!!!!!!!!
Hon har varit så skör på sista tiden, inte bara det att småbarnslivet sliter på henne, en stor tonåring har de med rätt mycket problem, tvillingtjejer med svår astma och fler allergier än nån jag vet. Ja det är inte enkelt. De har varit ett tag på sitt sommarställe utanför Lysekil. Vi kom dit igår. Joas karl mötte oss, trött men glad. Vi stuvade ned barn, vagn, väskor, prylar, badsaker mojjar och mojänger i båten och åkte. Väl framme hör jag ett: åh Saaaaaaaara vad jag har saknat dig. Ut kommer min bästa vän, jo jag vill faktiskt kalla henne så. Det lockiga solblekta håret som i en gloria runt skallen, iklädd ett par alldeles för stora jeans och en tröja. Vi kramas, man känner varenda litet revben på henne. SÅ tunn hon har blivit tänker jag, vad är fel. Ansiktet ser fortfarande livfullt ut men resten av kroppen, den lyser inte på samma sätt som innan. Kvällen går, barn nattas, mat äts. Efter vårt kvällsdopp sitter hon och jag i båthuset, regnet vräker ned utanför. Pratar och pratar. Så plötsligt säger hon: Sara, vi ska ha barn igen. V12, jag mår skit, J (hennes karl) är överlycklig. JAg vet inte vad jag är, allt bara snurrar. Sen kommer tårarna, vi sitter där och bölar ihop, hon och jag, jag och hon. Som så ofta förr faktist. Älskade vän! Tänk att vänskap kan göra så mycket. Men det var ingen nyhet för mig, hennes karl har skvallrat, hennes karl har bett mig att faktiskt hålla koll på henne. Jag berättade att jag redan visste. Hon blev svart i ögonen, men så ett flin som övergick till ett klingande skratt. Sen ett: det ska då vara totalt jävla omöjligt att undanhålla nått för dig! Stämmer nog, i just det fallet.
Gabriel kommer idag, det ska bli spännande, de har bara träffats ett par korta stunder innan och nu ska vi plötsligt bo ihop, de, jag, mina barn, deras barn, Garbriel och hans grabbar. Huset fullt och så Joa, min älskade Joa. Hur ska vi hinna prata om allt vi måste. Det vet jag inte.
//sassa
Kommentarer
Trackback
