Pappa Fredrik

Jag sitter här på Fredriks föräldrars balkong med ett glas vin och ser ut över jungfrufjärden. Stora och små båtar, med och utan segel, mindre utombordare, stora segelfartyg. Ja sen en och annan gummibåt. Ute på gräsmattan tumlar barnen runt med Annika. Hon gladast tror jag. Från köket letar sig tonerna av Hugo Alvéns Intåg i sommarhagen upp. Peter nynnar med i trumpetstämman, jag i hornstämmorna.  Ett svagt leende på läpparna. Så byts symfoniorkestern ut till blåsorkester, försiktiga slag på virvelkaggar och koskälla, en försiktig kornett som letar sig fram, ger en så välbekant känsla i magen.  Så snart full brassensemble, sen kommer resten av träblåset in. Så stämningsfullt, så bekant. Åter den där känslan i magen, den nervösa, glada, skrattande, rädda och fullständigt panikslagna på samma gång. Minnesbilder som far fram likt en film över näthinnan. En vit, frasande klänning, en smoking, en vacker bukett med blommor, vita klackskor, en fullsatt kyrka och två kyrkportar som slår upp. Ett brudpar som går in längs kyrkgången, kramaktigt tag om varandras händer, hon rädd och glad, han glad och förväntansfull. Två mammor som fäller en tår, en pappa som även han är rörd till tårar, ljust, vackert. Så tystnar musiken successivt, precis lika smygande som den startar, Sen kommer introt på Lille Bror Söderlundhs Folklig vals nr 2 upp, bilder av en bröllops vals far förbi, han och jag, jag och han. Hans ögon, hans hand i min, hans hand om min midja. Med lätta och dansanta steg far vi över golvet, han och jag. Så tonar musiken bort, bilderna försvinner och jag sitter här igen. Ett krampaktigt tag runt vigselringarna och tänker att det var tur man inte viste att döden skulle skilja oss åt så oändligt mycket tidigare än vad vi trott och tänkt.
Men jag har mina bilder, jag har mina minnen och de kommer någon aldrig kunna ta ifrån mig. De är bara mina, en förvrängd skärva av sanningen och det som varit.

//S