Spring!
Solen, ljuset, doften, fåglarna, värmen, allt gör så gott för mitt stela, ledsna, krampande lilla hjärta. Jag träffade en av sjukhusprästerna idag på jobbet, han pratade så himla fint. Han beskrtev sorgen som en kniv som gröper ur hjärtat för att det ska finnas plats när glädjens tid kommer.
Det stämmer, det gör förbannat ont på vägen, smärtorna är olidliga man tror inte det går, man tror inte det går att klara av, man tror att man håller på att dö. Men man lever vidare, smärtorna minskar och livet blir något mindre smärtfyllt.
Farmor Annika och farfar Peter stod på trappen idag medförde påskris, en stor korg med kanelbullar, massor av mat och ett: heeej vi har saknat er.
Så plötsligt blev det liv i huset, skratt och glädje. Jag har njutit, det är underbart. Jag förstår inte riktigt hur de gör, hur de orkar. Men det är antagligen så att det är raka motsatsen, att de maskerar sig så bra, att de inte alls orkar. JAg har försökt prata med Annika, jag har verkligen försökt. men får som svar: Sara det ska du inte tänka på, du har din sorg och dina barns sorg att tampas med, dina barn och hus, det tar tid. Du ska inte sörga åt mig med, göra min sorg till din, för det är det du är påväg att göra. JAg lyssnade och tänkte: bullshit, jag bryr mig bara. Men så insåg jag, hon har rätt. Det är lätt, att försöka sörga andra sorg bara för att det hjälper andra och gör mindre ont. Nej den innersta sorgen måste man sörga själv i ensamhet.
Jag har länge tänkt att jag, för barnens skull, ska göra en Fredrikbok, där det kommer finnas bilder, anteckningar etc om honom. Allt för att barnen ska ha något att titta i sen, något som de kan gå tillbaka till.
Jag har försiktigt börjat, skriva ned lite historier om Gredrik, har ffått ta Annika till hjälp. Bilder, teckningar etc fyller de första sidorna. JAg har lagom hunnit fram till gymnasiet. Hihi
Mycket är för min egen skull, för att jag itne ska glömma. Det försvinner så enkelt, radderas från minnet och det är endast små fragement kvar.
NU ska jag sova, alla andra gör det. Men jag älskar tysnaden just nu. Få lite tid för mig själv utan sökaralarm, utan skrikade barn, utan folk som drar i mig och säger: saaara vet du???
// Sassa
Det stämmer, det gör förbannat ont på vägen, smärtorna är olidliga man tror inte det går, man tror inte det går att klara av, man tror att man håller på att dö. Men man lever vidare, smärtorna minskar och livet blir något mindre smärtfyllt.
Farmor Annika och farfar Peter stod på trappen idag medförde påskris, en stor korg med kanelbullar, massor av mat och ett: heeej vi har saknat er.
Så plötsligt blev det liv i huset, skratt och glädje. Jag har njutit, det är underbart. Jag förstår inte riktigt hur de gör, hur de orkar. Men det är antagligen så att det är raka motsatsen, att de maskerar sig så bra, att de inte alls orkar. JAg har försökt prata med Annika, jag har verkligen försökt. men får som svar: Sara det ska du inte tänka på, du har din sorg och dina barns sorg att tampas med, dina barn och hus, det tar tid. Du ska inte sörga åt mig med, göra min sorg till din, för det är det du är påväg att göra. JAg lyssnade och tänkte: bullshit, jag bryr mig bara. Men så insåg jag, hon har rätt. Det är lätt, att försöka sörga andra sorg bara för att det hjälper andra och gör mindre ont. Nej den innersta sorgen måste man sörga själv i ensamhet.
Jag har länge tänkt att jag, för barnens skull, ska göra en Fredrikbok, där det kommer finnas bilder, anteckningar etc om honom. Allt för att barnen ska ha något att titta i sen, något som de kan gå tillbaka till.
Jag har försiktigt börjat, skriva ned lite historier om Gredrik, har ffått ta Annika till hjälp. Bilder, teckningar etc fyller de första sidorna. JAg har lagom hunnit fram till gymnasiet. Hihi
Mycket är för min egen skull, för att jag itne ska glömma. Det försvinner så enkelt, radderas från minnet och det är endast små fragement kvar.
NU ska jag sova, alla andra gör det. Men jag älskar tysnaden just nu. Få lite tid för mig själv utan sökaralarm, utan skrikade barn, utan folk som drar i mig och säger: saaara vet du???
// Sassa
Kommentarer
Postat av: Jenny
Så läser jag sista inlägget först.. säger... skriv en bok.. =) Så läser jag detta nu.. =) Skriv på, det är nog bra både för dig och barnen.. Kram
Trackback
