Pappa Fredrik

Lukas bad mig igår berätta om hur jag och pappa träffades. Jag börjar som jag alltid gör: Jo, jag hade läst två år på läkarprogrammet men kände mig nog ganska ensam trots masssor av vänner, att ajg sysslade med festerier och fadderverksamhet. Men så krockade jag med en gammal bardomsbekant, hon släpade med mig till sin studentorkester sa: hej det här är Sara hon är en jävle på horn och behöver en stor familj! Jag är min vän evigt tacksam, det blev som en stor familj. Jag "lurades" med i spexorkestern av en annan kompis. Första repet med skådespelare osv var riktigt läskigt. Jag hade bara träffat ett par av dem några gånger. Så när jag går där framför orkesterdiket för att värma upp så kommer en lång kille gående, han hade brunt hår som stod åt alla håll, de vackraste ögon jag skådat och sa: är det du som är Sara? Jag log och svarade: ja, hur så. Var det pappa frågade Lukas med samma intensitet och lyster i blicken som Fredrik. JAg nickar och säger: ja! Lukas ler och säger: blev ni kära då???? Jag skrattar och säger, nej nej, det tog tid. Jag övergav mer och mer mina läkarvänner för musik- och spexvännerna. De blev verkligen som en familj. Fredrik och jag umgicks massor under flera år. Han blev klar med sin lärarexamen och fick snabbt jobb. Sen glesades kontakterna ut, jag hade träffat en kille jag trodde jag ville dela resten av mitt liv med, Fredrik jobbade. Vi träffades mest sporadiskt under flera år, födelsedagsfester, några spexfester etc. När jag hade två månader kvar av AT-utbildningen så var vi på en gemensam bekants fest. Efter den kvällen var det han och jag. Eller det var tänkt så, det kändes så då och känns så nu. Sen kom både ST-tjänster, nya jobb, avhandlingar på avhandlingar. En dag i maj 2003 gifte vi oss i den allra finaste kyrakan som finns i trakten. Ett år senare kom Lukas. Den glädjen, lyckan är obeskrivlig. Så löpte tiden på mammaledighet, pappaledighet, semestrar, jul, Lukas födelsedag i april och födelsedagarna i maj min och Fredriks. Sen började han på dagis, min förstfödde prins. Lukas brukar skratta när jag säger så, att han är min älskade lilla prins. Han brukar alltid svara: men mamma du vet, jag är ju stor nu! Snart 5år! Sen i oktober 2006 kom Hilja, efter nästan ett års försök. Lyckan så total och sen....
Ja sen kom den där ödestigna dagen i juli. Då döden skiljde oss åt. Allt det vackra, allt det förutsagda försvann, det är nog mest som gör ondast, det som aldrig blev.

//S