She's amazing, you know!

Lite blandade nyheter från min front, vi är alla, peppar peppar, friska så de fick gå till dagis idag, så själaglada barn har jag aldrig sett. De hoppade, dansade och så. Jag bökar in alla ungar i bilen, lämnar på dagis, åker till stan för att fika med en god vän. Hon med sin jätte mage (tvillingar) och jag med mina huliganer. Vi sitter där, pratar om allt mellan himmel och jord. Plötsligt säger Ewa: men du, Hedvig kröp just iväg runt dörrposten. Jag skrattar och säger att Hedvig inte kryper än så hon måste sett i syne. Ewa fortsätter påstå att Hedvvig krupit iväg. Jag ser mig om, ser Elias sitta och leka med en plaslastbil på golvet och hör Hedvigs fnitter.
Då får jag syn på henne, hon kommer krypandes med min ena sko i munnen, som en liten hund. Så duktig hon är. Hon har övat hela kvällen, Elias tittade på henne en bra stund men han ville inte vara sämre än sin syster så efter maten när jag satte ned honom på golvet kröp han med iväg. Mina stora barn. Det känns så konstigt, bebistiden har bara rusat iväg. Ja poff så var den borta, jag förstår inte. Vad har hänt? Vad har jag gjort egentligen??

Jag pratade med dem på dagis idag och det finns två platser, så första februari börjar vi inskolning. Spännande och skönt. Jag behöver det. men jag ska nog njuta lite av detta först, att vara hemma med bara dem. Att få gosa med dem, att känna doften av en liten liten bebis. För det lär dröja tills det blir, eller snarare om det blir några fler bebisar här.

Men det roligaste, tror jag, jag var på ett seminarium eller vad man nu kallar det igår, det handlade om syskon till sjuka barn, hur man kan resonera, förhålla sig till dem och vad som är viktigt osv. En mycket intressant förmiddag. Eftersom det var endel gästföreläsare och forskare där så blev det engelska som pratades. Nyttigt för min tidigare så fina engelska, den har stagnerat eller nått. Kom knappt på vad äta heter *skratt*
Men när vi fikar sitter en mycket välkänd amerikansk forskare intill mig, vi pratar om familjer, barn osv. När jag berättar att jag är ensam med fyra ungar under fem år tittar han på mig och säger:
- oh dear, do you any pee-time?
- do you think that?
- no
- thats right, pee is overrating, i've no time for my self. So this day is fantastic, i can pee on my own.
- oh, but who is babysitter?
- babysitter, that's also overrate.
- But....
-.......I give them sleepingpills, so they sleep in their bed at  home, easy and cheap you know. (han såg lite blek ut)
- What????
- Hahaha no that was a joke, my little sister is babysitter, she's fantastic you know
- Yeah, i understand that, someting else is impossible with a sister like you....
Gissa om jag rodnade.
Efter att jag och en kollega presenterat lite av vår forskning, haft lite frågestund osv går vi och äter. Den amerikanska killen hinner upp mig och min kollega och frågar:
- Sara, how can you do all these things at the same time, and compare it with youre family?
jag ska just säga att det inte går så bra just nu när min kollega säger:
She's amazing you know.

Det har jag levt på både igår och idag. Det har stillat ångest och dövat smärtan, som är så stark. Det är julen som hägrar, visst det är andra julen utan Fredrik, lite enkelare, ajg har varit emd en gång innan. men endå. Jag bävar, för förra året så krachade jag så totalt.
Nej i år ska bli bra.

Vi blir här, alla mina syskon, föräldrar samt Fredriks föräldrar. trångt men härligt. Alla människor jag älskar så mycket.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0