Pappa Fredrik

Idag var jag och Lukas och träffade psykologerna jag träffade förra veckan. Lukas sa inte ett knyst, tittade bara förundrat på dem. Men sen skickade de ut mig, jag gick en lång promenad i solen, fick rensat tankarna lite. Då pratade han lite, sa vad han hette, att han har tre syskon, att han tycker om dagis, glass och att cykla. Framgång kanske. Eller jag vet inte. Det gör fortfarande så ont att han inte pratar med mig. Men det kanske är så det ska vara?

En sak till, för att fortsätta på mitt spår om vår förbannade skyldighet att reagera, här är ännu ett exempel på världens grymhet. MEN en stor eloge till de som reagerade, trots att det inte kom fram just då. Men de reagerade vilketfall. Det som får mig att reagera är att mamman fått hjälp från soc, men , varför insåg de inte att flickan misshandlades????
Men det är inte en fråga för mig. Det är en fråga för någon annan.
Mina saker handlar om att orka dagen, om att orka gå upp, få dagarna att gå ihop, att inte falla ner i djupet och sitta på golvet och störtböla. JAg vet, jag borde en massa saker, men det gör bara ont.

Måste får skryta nu, hehe, Lukas kan cykla. han har cyklat upp och ned för uppfarten alldeles själv, han lyckades tom stanna och starta själv. Duktig kille måste jag säga. Det har tagit honom 1 mån och 6 dagar att lära sig cykla. Ja det ser ut som om han inte gjort annat.....

//SARA