Pappa Fredrik

Idag är det exakt ett år sedan jag för sista gången vaknade upp lycklig. Självklart älskar jag mina barn, är lycklig över dem. Men jag har inte varit lycklig. Ja det är så förbannat ensamt.
Jag har inbillat mig att när första året har gått, ja då mår jag bra igen. Då fungerar jag som människa och allt det värsta är över. Att jag skulle lärt mig att leva med sorgen och saknaden. Men det är inte så. Det är nästan värre nu än då. Visst, jag har överlevt, jag sörger inte längre. Men jag saknar, det är saknade som gör ont.
Jag och bästaste vännen har planerat en lång dag med utflykt och glassätande på glasscafé. För att döva ångest och saknad.
Hon är hemma från deras landställe på västkusten för att gå på bröllop och skulle egentligen åkt tillbaka idag. Men så sa hon: jag vill vara här hos dig, jag stannar en dag till.
Så nu är hon här, min fina J.
Jag är glad att de bor ett stenkast från mig.

Nej nu ska jag sova lite till, för alla barnen sover faktiskt.
Massa massa kramar