Pappa Fredrik

Hahaha vad roligt vi har på semestern. Hilja fick i sig nötter igår, på nått jävla vänster så vi har tillbringat natten på Astrid Lindgrens barnsjukhhus. Nu mår skuttan bra, lite trött men glad och söt som vanligt.
Lukas är helt i extas och avundsjuk, hans syster har fått åka ambulanshelikopter.....
Men han är mest i extas.
Men jag är förbannad, choklad som hon kunnat äta innan visade sig innehålla spår av nötter. Men de måste ha ändrat nyss. Jag har skrivit ett lite surt mail till dem och bett dem att skriva på paketet att de ändrat och att det nu finns spår av nötter. Suck suck suck

Annars badar vi mest, solar, sover och nuter av farfar Peters grillmat och farmor Annikas goda saft. Nice för själen, nice för barnen, nice för alla.

Jag måste bara delge er konversationer mellan Annika och Lukas¨
A: Kolla lukas en grävmaskin
L: men fajmoj, det är ingen grävmaskin det är en traktorgrävare vet du väl!
A: men de ser ju likadana ut
L: nej det gör de inte. En traktorgrävare är en traktorgrävare

En stund senare...
L: fajmoj, ska vi leka?
A: ja visst gullungen min, vad ska vi leka?
L: om du är dumpern är jag traktorn, okej?

Jag skrattade gott båda gångerna.
Kram från Sara

Nu är alla saker packade, kläder för fem personer, två vagnar, badleksaker, skor, flytvästar och annat. Ja det är mer än fullt i bilen. Det är bra när hela bilen typ är fylld av barnstolar för man kan packa saker under.
Så i morgon bär det av på Svergetour. först ett par dagar hos barnens farmor och farfar, sen en visit hos min ena bror, sen en vända till mina föräldrar och sen, om vi nu har tur ett par dagar hos bästa vännen och hennes familj. Fast okej, de har vattenkoppor nu, men förhoppningen är att de ska vara kärnfriska allihopa.
SÅ jag lär inte ha nått internet att tala om, eller ja jo kanske sådär iböand. Men jag hinner nog inte skriva så mycket.

Vet ni, nu har jag bestämt mig, skickade just iväg mailet. Jag och barnen ska träffa Ernst, så om tre veckor ska vi förhoppningsvis ses. JAg insåg efter att ha läst syster D:s (det var du va?) kommentar att jag måste träffa honom, det är så mycket jag vill fråga om, så mycket jag vill förstå och komma under full med.

Ja annars det är inte så mycket mer att rapportera, mer än:
JAG SAKNAR DIG, DU FATTAS MIG 
I LOVE U....

// Sara 

JAg grips återigen av Eklunds grymhet, hur kunde han???
Jag ryser varje gång jag läser om hans grymhet. Inser hur arg jag blir, hur maktlös jag känner mig, över att jag inte alls kan skydda mina barn mot allt elakt.

Ja jag funderar mycket på Ernst, Fredriks biologiska pappa. Han som enligt fredrik är onskan personifierad. Jag tror honom inte. Förlåt Fredrik, jag har svikit dig. Jag har gjort något som du kommer hata mig för. Något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har mailat med Ernst, jag har tagit kontakt. Vi har mailat ett par gånger, fram och tillbaka, pratat i telefon. Älskade Fredrik, ni har samma röst.....
 och nu, nu har vi kommit till den punkt där han vill ses.
Jag är rådvill, vet varken ut eller in.
Fredriks pappa var ett stort as, eller är, eller var, eller?
Han slog Fredriks mamma, han slog Fredrik, han gjorde livet för dem till ett helvete, och denna person vill jag träffa. Varför?
Jo, för att alla förtjänar en andra chans. Han har berättat att han har gått i terapi, insett hur illa han har betett sig. Att han tänkt om, skaffat en ny kvinna. Hon verkar mycket mycket mycket trevlig, jag har pratat med henne i telefon ett par gånger.
SÅ nu står jag här, med hans barnbarn, har skickat ett par bilder, han påstår att de liknar Fredrik som barn. Annika påstår det också, så jag får väl tro dem. Trots att jag inte vill. JAg vill inte inse att jag om ungefär 15-20år måste stå face to face med en kopia av Fredrik, av den Fredrik jag lärde känna när jag var ung och lycklig.
Ja älskade Fredrik, hur faan ska jag göra?
Du ville inte träffa honom, du ville inte veta av honom. Jag förstår dig, me endå inte.
JAg vet inte längre, det känns som om jag sviker dig, som om jag gör nått du inte ville. Men nånstans i magen finns en känsla av att jag vill träffa honom. Att jag vill höra hans histora, att jag vill förstå.
Jag vet varken ut eller in. Det känns så himla fel, alltihopa.
Så hur ska jag göra???

En sista sista sak, Grattis min älskade Fredrik på namnsdagen. I morgon är det Saradagen, det borde firas, egentligen. men varför? Jag orkar inte bry mig längre. Saker som en gång betydde nått är borta, det är betydelselöst.
Nej nu ska jag sova. Sova länge, och försöka få räta på tankarna om Fredrik.

// Sassa

Tack och åter tack Jenny för dina underbara ord. Det går inte att beskriva hur röd jag blev av dem, nu gråter jag igen.
Tur att twinsen sover och de stora busar runt på golvet med min bror.
 

Någonstans långt inne i hjärteroten börjar krampen, den välkända krampen. Krampen som allt för ofta slutar i gråt, eller i förlamning. Idag har krampen varit konstant, den har dragit åt hårdare och hårdare runt hjärtat. Jag pallar inte mer nu. Allt bara kommer över mig. Jag står inte på benen, jag vill inte längre.
Jag är förkyld, Hedvig är förkyld, Elias har ont i magen, Lukas matvägrar och Hilja bråkar....
Förstår ni?
Var är han, min räddande ängel, han som så ofta förr kommit hem, tagit mig i famen och givit mig den kram jag behövt. Älskade Fredrik, jag behöver dig....
Du måste komma tillbaka, jag har blivit hård, elak och tycker att andras problem är bullshit.
JAg träffade en bekant och hennes 8mån son. Vi pratade om mycket, om barn och om att räcka till. Hon beklagade sig hela tiden över hur hemsklt det var att ha barn. Att hon aldrig fick sova, att han bara var jobbig, sonen, att han aldrig sov på dagen, att hon aldrig fick nån hjälp hemma, att det aldrig var städat. Ja en massa sånna saker. Jag lyssnade, försökte ge goda råd, men insåg att det inte hjälpte. JAg var hård, elak och tyckte att hennes problem, ja de är som en piss i missisippi, eller kanske;
One baby, I laugh at your one baby. You should try juggling with multiple babies sometimes.....
För som ensamstående fyrbarnsmamma till en fyraåring, en 1,5åring och ett tvillingpar på 5mån så lär man sig, tvätt, disk, städning, ja det kan vänta. Det är inte nödvändigt, det är inte viktigt. För det enda som egentligen betyder något nu och sen är att familjen mår bra, att vi får mat på bordet och framförallt att vi lever.

Jag har hittat sidan med de mest underbara tröjor, koppar osv. Jag måste bara fundera ut vilken jag ska köpa till jobbet.
You can't scare me, I've got twins, Experience Wildlife, raise twins, eller kanske, Don't mess with me I've got twins.

Jag hitta btw den alldra finaste bilden på Lukas och Fredrik


// Sara
 

Det har varit mycket mycket tunga dagar. Dagis är stängt, jag har inte riktigt kraft att orka att sysselsätta Lukas och Hilja. JAg har knappt ork att gå runt med Hedvig och Elias i famnen. Jag förstår inte vad som är fel för dem, de vänder och vrider sig. De sover inte, de äter inte ordentligt, de skriker och vrider sig. Jag gör allt, känns det som.
Det enda som fungerar ibland är att bli buren, så det är bara att bära. JAg bär och bär. En i sjal, en i famen. Ni anar inte vad jag längtar tills min amerikanska dubbelsele kommer. Min syster skickade den igår, så nu hoppas jag varje dag att den kommer. För då kan jag bära båda på samma gång, tack och lov.

Så igår knackade det på dörren, ganska sent. Jag funderade länge över vem det kunde vara, vem som ringer på min dörr kl 22.30 när jag ÄNTLIGEN fått alla 4 barnen att sova, när jag fått lite tid för mig själv. Lite sådär småsur för att blivit störd ur boken jag läste. Jag öppnade dörren och där stod de.
Min ena bror och hans flickvän. Jag log av lycka, min lillebror, min älskade lille skit bror. 
Han log och sa:
- Hej, mamma skvallrade att du hade det tungt, vi har vägarna förbi och tänkte umgås i en vecka, får vi det?????
- Eeeeh, va?
- Ja, får vi bo här ett tag?
- SJälvklart, känner er som hemma.
Så helt plötsligt blev jag med lillebror K och hans tjej  TREVLIGT!!!!!!!!
Vi satt och pratade länge, de berättade om deras liv, om jobb, lägenheter osv. Jag insåg att det är allvar mellan dem. Jag har alltid gillat henne, en mycket trevlig, ambitiös och rolig tjej.
Så idag fick jag frukost på sängen, slapp diska och framförallt har fått gå på promenad själv. Herreguuud vad jag har haft det skönt. Dessutom, Lukas skiner av lycka, älskar sin morbror och hans tjej. Att få nån att leka med. Så härligt!
Jag inser att jag är bortskämd med en stor familj, många som bryr sig. Att nån kan hjälpa mig lite.
Jag inser en sak till, att jag ska skratta mig lycklig.
Det blir en bra vecka, sen en vecka med framor Annika och farfar Peter och tillslut, två veckor hos bästa vännerna på västkusten. Det ska bli skönt. 3 vuxna, 7 barn och 2 katter, i en liten fiskarvilla på en ö ute i havet. Det ska bli hääääääärligt. Slippa bry sig om nått öht.
Nice!

// Sara

Älskade älskade Fredrik.
Tänk att ett år redan gått, allt går så fort.
Jag kan inte uttrycka med ord hur stor min saknad och sorg är. Hur tomt jag tycker att det är.
Jag saknar din famn, dina händer, ditt skratt, din röst och din kropp.
Allt det där som är så förknippat med dig. Allt som är du.
Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig, hur mycket du betyder för mig. Att du alltid sett allt annat än läkaren Sara, att du såg människan bakom.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre, jag vet inte hur jag ska orka mer.
För saknaden är så stor.
Det gör så förbannat ont.
Ja varje morgon slås jag av det faktum att jag är ensam, ensam.
Det låter så fult, ensam. Så tomt.

Ja nu rinner tårarna, nu orkar jag inte mer.
Ja Fredrik, vad finns mer att säga än:

" Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår blir jag
utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag utan dina andetag
Vad vore jag utan dina andetag?"

Ja vad är jag utan dina andetag??????

// Sara

Idag är det exakt ett år sedan jag för sista gången vaknade upp lycklig. Självklart älskar jag mina barn, är lycklig över dem. Men jag har inte varit lycklig. Ja det är så förbannat ensamt.
Jag har inbillat mig att när första året har gått, ja då mår jag bra igen. Då fungerar jag som människa och allt det värsta är över. Att jag skulle lärt mig att leva med sorgen och saknaden. Men det är inte så. Det är nästan värre nu än då. Visst, jag har överlevt, jag sörger inte längre. Men jag saknar, det är saknade som gör ont.
Jag och bästaste vännen har planerat en lång dag med utflykt och glassätande på glasscafé. För att döva ångest och saknad.
Hon är hemma från deras landställe på västkusten för att gå på bröllop och skulle egentligen åkt tillbaka idag. Men så sa hon: jag vill vara här hos dig, jag stannar en dag till.
Så nu är hon här, min fina J.
Jag är glad att de bor ett stenkast från mig.

Nej nu ska jag sova lite till, för alla barnen sover faktiskt.
Massa massa kramar