Pappa Fredrik

Jag håller med er som kommenterat förra inlägget, så får det verkligen inte gå till och de borde ta sig i röven. (förlåt för mitt vulgära spårk....). Men just nu är det primära inte att bråka med fk,  det primära handlar om att få mat på bordet och kläder på barnen. Jag klarar mig utan de där dagarna om de nu ska bråka.
Ulrika, det blir inget uppdrag granskning, en annan gång kanske, när jag inte står med en fot i helvetet och en i graven typ.
Mina små huliganer i magen gjorde ett fin utbrytningsförsök igår, men tack och lov gick det att stoppa. Så nu knarkar jag briccanyl, man blir darrig och trevlig.
Livmodertappen är helt uplånad så jag fick rådet att vila, vila, inte gå i trappor, inte bära. Jag frågade hur de hade tänkt att jag skulle klara av mina dagar här hemma? De sa: ja du, en bra fråga, har du ingen som kan komma och hjälpa dig....
Jo visst har jag det, men det är svårt eftersom alla jobbar. jag hade ett långt samtal med barnens farmor, hon har ett flexibelt jobb. Ja hin funderade på att flytta ned hit ett tag. Inte mig emot, faktiskt. Ja det går nog med lite vilja. Men så är det den där tacksamheten igen, då tvingas jag hela tiden vara tacksam, buga och säga: ååh tack tack för att du offrar dig.
Det kan låta hur dumt och insiktslöst som helst men det är det inte. Jag hatar att stå i tacksamhetsskuld till folk, räcker det inte med att jag lånade hennes son och tvingade iväg honom att köpa brädor den där dagen.... tänk om.
Nej Sara inte tänka så, nej nej då hamnar du i tankar du inte vill ha, i det där som inte alls är bra. Du ska vila och inte oroa dig (lättare sagt en gjort) du ska bara äta choklad, ha det skönt och dricka thé.
Trots att jag tvingar mig till att försöka tänka att Annika kommer hit för att hon vill hjälpa mig och för att hon vill att vi ska ha det bra, för att hon ska träffa sina barnbarn så mycket som går. Så kommer endå tankarna om att hon gör det för att vara snäll och att jag måste tacka henne.
Peter,barnens farfar, sa vid nått tillfälle, Sara det är inte du som ska vara tacksam för att vi tar hand om era barn så du får sova, det är vi som ska vara glada att du ger oss det förtroendet och möjligheten.
Han har rätt, men endå är det så svårt att tänka så. Det går inte.

Sen kan jag inte komma ifrån, jag har alltid klarat mig själv, alltid, det är så det är, jag menar, jag klarade mig genom läkarprogammet utan en enda kuggad tenta, jag klarade att ta hand om sjuka barn, diagnostisera de mest ovanliga cancerformerna, välja behandling, hålla föredrag i sorgebearbetning, skriva avhandlingar osv. Men när det kommer till saker som att sätta på mina barn kläder varje morgon, ställa fram mat på bordet. Då misslyckas jag totalt. Hur kan det komma sig egentligen?
Visst hade läget varit ett annant om jag inte varit så förbannat gravid men endå.... det ska väl inte vara så föbannat svårt?????

Jag kan inte bara skriva om svåra och konstiga saker. jag måste pigga upp er lite. Man får endel kommentarer om den stora magen (jag antar att de blir fler när de väl är ute och man kommer med en vagn med tre barn i och en i handen). Folk brukar fråga hur långt det är kvar, om det inte är dax för typ en vecka sen, jag brukar flina och säga: ja minst 1,5månad till iaf. Alla brukar se lite lätt bleka ut. Ibland kommer fråga, två! är du helt säker på att det inte är fler??? Jag har för vana att svar: nej jag är inte helt säker, sist jag var på ultraljud sa de nått om att det var 15sjöhästar därinne men jag vet inte, man kan ju inte lita på läkarna....
MEn idag blev jag riktigt rörd, jag var och handlade lite frukost, krockade med en äldre herre. Han log, ursäktade sig och sa: det var mig en stor och vacker mage på en mycket vacker kvinna. JAg rodnade och sa: tack tack, det är tvillingar.
Han sken upp och sa: grattis, dubbel glädje, kärlek och lycka.

Han gjorde min annars så pissiga dag till nått bra. .
Så alla ni där ute som ser en tokgravid kvinna, eller en med tvillingar i vagn säg för bövelen inte, oj dubblet jobb. Säg: oj jag är imponerad, men och så mycket kärlek du måste få.
Nu ska jag sova och hoppas att morgondagen blir bra.

Sov gott