Pappa Fredrik

ännu ett par dagar spenderade i sängen, jag har knappt tagit mig till och från toa (det är ca 3m) Benen har inte burit, kroppen har inte orkat och psyket har inte vågat. nej det har varit riktigt tungt, en massa tårar. Det har egentligen inte hänt nått speciellt, utan det är mest tungt.

jag måste väl vara ärlig och säga att jag är så satans trött på att vara gravid just nu, hade kunnat göra nästan vadsomhelst för att få slippa. Okej egentligen vet jag precis hur jag ska göra för att de ska titta ut. men det betyder ju ett par veckor på neo och det vill jag inte. Jag vill bara få det överstökat utan en massa trassel. Nej gulliungarna får nog bli kvar ett par veckor till. Det är ju endå typ 8v kvar eller typ bara 6 endå eftersom de sätter igång tvillinggraviditeter vid v 38 här. Vilket är tur och skönt. (för er som inte vill läsa en massa detaljer om magen så kan ni hoppa nästa stycke....)
Eftersom barnen delar moderkaka så är risken ännu större att de kan få förlite näring de sista veckorna. Så därför sätter de i gång det senast v 38. Eftersom trollet och trolla är normalstora (ca 1500g var.... dvs typ 3kg barn i amgen på lilla lilla Sara) så blir det ännu en riskfaktor för att nått ska hända på slutet. Det känns så lustigt egentligen, att alla är så hypernervösa över att föda ett par veckor förtidigt. Självklart finns det stora risker med att födas alldeles för tidigt, det är inte det jag vill säga. Utan de är de där barnen som föds från v 34-35 nånstans, jag tror egentligen att det är mycket bättre att födas så än att gå över. För riskerna är så ofantligt mycket större. Jag har stött på flera exempel där barnet varit friskt och levt i v 39 och sen i v41 har moderkakan slutat att fungera. Så grymt onödigt, eftersom det hade gått att rädda barnet, man hade kunnat undkomma en så mycjket känslor, sviknba förhoppningar osv.  Nej så min grej här i livet, förutom att hitta det ultimata botemedlet mot cancer är att få mödravården i sverige att faktiskt införa rutinultraljud i v 38 för att kunna se ev problem med flöde, storleksberäkna osv. För att sedan kunna uppskatta om man ska sätta igång eller ej. Jag vet, att det bästa är om det kan dra igång av sig själv, jag har fått värkstimulerande båda förlossningarna så jag vet vad jag talar om samt att barnet ofta påverkas mycket av det värkstimulerande. Men hellre värkstimulerande och ett levande barn än en förlossning som startar av sig själv och ett barn som dött pga av att moderkakan har givit upp.  (jag vet, det är ett laddat ämne... och jag har fullt och helt klart för mig de risker som finns med att sätta igång förlossningar, därför borde man göra ett större ultraljud i v 37-38 och sen ett varje vecka om det ser ut som att det behövs. För ofta har man full koll på vilka mammor som ligger i riskgruppen.)

(nu till nått helt annat)
Jag har haft Annika, barnens farmor, här sen i söndagskväll, helt underbart, det har funkat jättebra. Vi har hunnit prata lite och gråta tillsammans. Nått jag verkligen tror att vi behövde. Jag tycker att det känns skönt att hon fattade vadf jag menade när jag sa att jag tycker att det är jobbigt att ha henne där. Ja det gjorde allt så mycket enklare. Nu sover hon gott i soffan i gästrummet och jag känner mig för första gången på riktigt riktigt länge tillfreds och lugn över att hon är här.
Ja Hilja och Lukas verkar trivas med att hon är här med. Fast på nått sätt skär det lite i mammahjärtat när de går och frågar henne om hon inte kan läsa saga istället för att gå till mig. Ja det ska inte vara så....
Men det är ju inte speciellt konstigt egentligen, eller hur??? Säg nu att jag inte alls är knäpp. (hihi)

En sak till, Hilja har börjat röra sin vänstra arm*, lite lite men endå!!Det känns så grymt skönt att det verkar gå åt rätt håll. Ja det måste ju vara beviset på att skenor och gymnastiken funkar. Ja de har tom fattat på dagis att det är jätteviktigt att hon tränar sin arm. Nått jag inte trodde i början ska jag säga.
Ja min gullfia har verkligen blivit specialist på att klara sig med en arm, ibland förundras man av människors anpasssningsförmåga. Så jag pratade med specialistläkaren idag, hon blev glad och tyckte då att vi skulle avvakta med operationen. Jag håller med henne, inte bara för armens skull utan framförallt för Hiljas skull. För att hon ska kunna få all den uppmärksamhet och träning som hon kommer att behöva. Det går inte nu, det är så. Tyvärr älskade hilja liten. Åååh din mamma har så dåligt samvete för det...
Men visst hade specialistteamet föreslagit en operation hade det fått lösas. Men nu behöver jag ju inte fundera över det. Utan bara glädjas åt att hon faktiskt rör på sin hand. Det tyder ju på att det går fram några signaler

Nej nu ska jag ta och sova, titta ut lite, "prata" med min kära om dagen, så som jag alltid har gjort. Berätta lite om barnen om dagen och om hans fantastiska mamma. Ni må tycka att jag är knäpp men det är skönt att sitta på sängkanten, kika ut över grannskapet, se hur det lyser i bästa vännens sovrum, hur månen speglar sig i sjön och mörkrets godhet. Ja sen kommer det dagliga tankeutbytet med Fredrik. Ja det känns då som om även han får vara närvarande i vår dag.
Jag vet att du är här med oss, går runt, står bakom, skrattar och gråter med oss. Tack för det, du ska bara veta hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag saknar dig. Du fattas mig, jag är halv utan dig.

* Hilja har en obstetrisk plexus brachialis skada i sin vänstra arm/axel. Det kommer sig av att hon fastnade under förlossningen och de var tvugna att ta henne med sugklocka. Hennes axelparti fastnade i mitt bäcken och den högra axeln tog sig ut först. Detta medför att den vänstra axeln trycktes nedåt och nerverna i de översta halskotorna slets av. Det händer 1 på 1000 förlossningar, men de flesta skador brukar läka ut efter tre månader (ca 75% blir helt bra). Dock inte på Hilja, eftersom hennes nerver är så pass skadade, kommer hon få en bestående rörlighetsinskränkning i sin vänstra arm. Det kommer självklart påverka henne, men hon kommer bli en fena på att använda högerarmen istället, kompenserar s.a.s.

De har övervägt att operera eftersom hon inte alls rört sin arm. Men så har det äntligen börjat rycka lite i handen, hon har använt den riktigt mycket senaste månaden, så då avvaktar man för att kunna se hur mycket hon kommer kunna röra armen. Ev känselbortfall osv.
http://www.plexteam.se för den som är mer intresserad.....