Första advent

Jag älskar advent, ljusen, stämningen, musiken, glädjen och gemenskapen. Det var faktiskt riktigt trevligt i söndags. Jag och min kära bror satt en bra stund i soffan med varsin tvilling i knät, drack the, åt lussebullar och pepparkakor, skrattade och grät om vartannat. Så härligt att han finns, han är lite som månen på min nattsvarta himmel.......

Krampen om hjärtat börjar tydligare och tydligare komma, ångesten inför jul, nyår och allt det där som är så förknippat med Fredrik gör sig påmint. Jag orkar snart inte med det längre. Jag blir påmind varenda jävla dag.
Men det finns ett par små saker som gör att livet trots allt kanske inte allt är så nattsvart som jag vill tro. Först och främst att jag vet att jag börjar jobba i februari, jag längtar. Visst låter det befängt men så är det, jag behöver få tänka på nått annat, få träffa andra vuxna människor osv. Jag har min stora fina familj och Fredriks familj som får mig att orka, som får mig att faktiskt glädjas åt jul, advent mm. Sen finns de där vännerna, de som fortfarande finns kvar, många har flytt, många har inte orkat stå vid min sida, men de som stått kvar, ja de är desto mer värda idag. I nöden prövas vänskapen!
Sen, det har under hösten utkristaliserat sig en extra ordinär vänskap med person som jag aldrig insett hur nära vänner vi egentligen är, han finns där, tröstar, skrattar och gråter med mig. Låter mig vara den jag är och ser den lilla lilla Sara.
Fantastiskt att han finns. MEn han påminner mig också om Fredrik, om allt det där vi hade tillsammans, om allt som inte finns längre och om allt det där jag saknar så.

Jag har fått ett par frågor om hur Fredriks och min relation var egentligen. Jag har funderat mycket på det, jag har nog mest velat se allt det positiva, allt det där vackra. Men självklart fanns det bråk och irritation som i alla andra förghållanden. Men det jag tror att vi hade som gjorde att vi orkade, var att vi var bästa vänner och att vi alltid har haft roligt tillsammans. Det är ur denna vänskap och gemenskap vår relation växte fram. Kärleken, den var stark, det var ett förhållande, en kärlek jag aldrig upplevt innan jag träffade Fredrik. Det är nått jag önskar att alla människor fick uppleva. Att stå en annan person så nära, att veta att det finns en famn att komma hem till. Det är det jag saknar, värmen, kärleken, skrattet, någon att bolla tankar, problem och idéer med.

Jag har länge velat ha en bra bild på Fredrik upphängd här hemma, jag har letat men inte hittat den perfekta bilden. Men så för ett tag sen hittade jag en jag tog ett par dagar innan han dog. Skrattet, kärleken och buset lyser om honom, en så perfekt bild.
Jag inser nu, såhär i efterhand att han på nått jävla vänster viste att han skulle dö. Det låter helt bakvänt eller hur. Jag vet, men av det vi pratade om de sista dagarna, hans sätt att vara, det säger så mycket. Är det inte konstigt att han sista kvällen vi hade tillsammans sa: Sara om det skulle hända mig nått nångång vill jag att du ska veta att utan dig hade jag varit en grå, trist, bitter och förbannat tråkig människa. Att leva tillsammans med dig är som att leva i paradiset.
Jag tänker ofta på det, det, paradiset. Hur det var. Allt känns som om det bara var vacket hela tiden. Så klyschigt värre!
Men jag vill inte tänka på det andra, det tjänar inget till.

Det blev ett långt inlägg idag, men jag behövde rensa tankarna lite, läs om ni orkar.

Massa kramar från Sassa

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0