Funderingar
Jag har fått ett par sköna dagar här, bland hav, sol och barnens farmor och farfar. De gör livet lite lite lättare. För det är tungt nu, inte bara det faktum att Hedvig och Elias har kolik, det är annat. Det är vetskapen om att jag aldrig kommer få tillbaka honom som är värst, vetskapen om att Lukas mår dåligt, vetskapen om att jag inte kan göra allt det jag vill för min stora pojk. Att han, trots mina försök kommer i kläm. Det ä'r inte självklart att vara 4 år och storebror till tre syskon. Nej jag inser att jag misslyckats. Eller kanske inte misslyckats, utan sanrare att min tid inte räcker till, att min ork inte finns och att ja det är så förbannat fel.
Jag tänker mycket nu, det är mycket tänk om..... det är mycket, varför och hur? Jag är inne i nånn slags sökande efter mening fas om man ska tro Danish och D'Augellie men jag vet inte. Jag hoppar i deras faser.
Ja det handlar inte längre om agression, för jag har insett, vad hjälper det att jag är arg, det blir bara värre. Det är bättre att jag försöker fokusera på det viktiga.
Vad är det viktiga nu egentligen?
Jag vet faktiskt inte. Egentligen tror jag att det mest primära att få hjälp till Lukas, kommer han vidare, kan jag släppa delar av min oro, mina föreställningar om att jag har misslyckats för att jag helt enkelt, rent fysiskt inte räcker till. Jag menar, det är omöjligt att hinna allt. Men nu finns ingen att deligera till. Nu finns det bara jag och barnen.
Visst syskon, familj, P och A, men endå, de är endå släkt, familj och vänner. Ett stort stöd, men de kan inte vara hos mig 24/7, jag måste klara av min vardag. Det handlar inte om att jag inte vill ha dem där, det handlar om att överleva vardagen, att ibland så är det nångon form av stolthet, man ska klara av sin dag utan hjälp. jag vill gärna ha dem här. MEN jag vill även klara mig själv, kunna ge mig själv kredit för det jag gör.
Fast jag tror tyvärr att jag ser det som är kvar, det som jag INTE hinner. Jag måste verkligen flyta mitt fokus från det jag inte hinner till det jag gör. Jag tror, som om så mycket annat, att det är dax att börja punkta upp bra saker jag gjort varje dag. För att jag ska se. (Ibland har det sina fördelar att kunna gå i terapi hos sig själv :D )
Jag har vänt ut och in på Lukas snart, eller ja snarare på hans beteende, på hans sorg, på hans problem, jag kommer så långt att jag har försökt jaga nån som kan hjälpa honom. Någon som inte är jag.
Jag har kontaktat Ericastiftelsen, vi får väl se vad det ger. Förhoppningen är väl hjälp, en rekomendation var vi ska vända oss eller bara ett gott råd på vägen. JAg har stora förhoppningar som sagt.
Jag inte riktigt när vi åker hem igen, Peter ska jobba i New York hela veckan som kommer så jag stannar nog här hos Annika, det är enklare och bättre för oss alla. För då finns det chans för mig att hinna andas, hämta mig lite.
Så detta var allt för denna gång!
Kramar till er alla
// Sara
Jag tänker mycket nu, det är mycket tänk om..... det är mycket, varför och hur? Jag är inne i nånn slags sökande efter mening fas om man ska tro Danish och D'Augellie men jag vet inte. Jag hoppar i deras faser.
Ja det handlar inte längre om agression, för jag har insett, vad hjälper det att jag är arg, det blir bara värre. Det är bättre att jag försöker fokusera på det viktiga.
Vad är det viktiga nu egentligen?
Jag vet faktiskt inte. Egentligen tror jag att det mest primära att få hjälp till Lukas, kommer han vidare, kan jag släppa delar av min oro, mina föreställningar om att jag har misslyckats för att jag helt enkelt, rent fysiskt inte räcker till. Jag menar, det är omöjligt att hinna allt. Men nu finns ingen att deligera till. Nu finns det bara jag och barnen.
Visst syskon, familj, P och A, men endå, de är endå släkt, familj och vänner. Ett stort stöd, men de kan inte vara hos mig 24/7, jag måste klara av min vardag. Det handlar inte om att jag inte vill ha dem där, det handlar om att överleva vardagen, att ibland så är det nångon form av stolthet, man ska klara av sin dag utan hjälp. jag vill gärna ha dem här. MEN jag vill även klara mig själv, kunna ge mig själv kredit för det jag gör.
Fast jag tror tyvärr att jag ser det som är kvar, det som jag INTE hinner. Jag måste verkligen flyta mitt fokus från det jag inte hinner till det jag gör. Jag tror, som om så mycket annat, att det är dax att börja punkta upp bra saker jag gjort varje dag. För att jag ska se. (Ibland har det sina fördelar att kunna gå i terapi hos sig själv :D )
Jag har vänt ut och in på Lukas snart, eller ja snarare på hans beteende, på hans sorg, på hans problem, jag kommer så långt att jag har försökt jaga nån som kan hjälpa honom. Någon som inte är jag.
Jag har kontaktat Ericastiftelsen, vi får väl se vad det ger. Förhoppningen är väl hjälp, en rekomendation var vi ska vända oss eller bara ett gott råd på vägen. JAg har stora förhoppningar som sagt.
Jag inte riktigt när vi åker hem igen, Peter ska jobba i New York hela veckan som kommer så jag stannar nog här hos Annika, det är enklare och bättre för oss alla. För då finns det chans för mig att hinna andas, hämta mig lite.
Så detta var allt för denna gång!
Kramar till er alla
// Sara
Kommentarer
Trackback
