Pappa Fredrik

Jag är så trött. Skulle kunna sova 25h/dygn. Ja allt bara känns så konstigt.
I morse när jag vaknade av att Lukas kom upp i sängen såg jag plötsligt Fredrik ligga där mitt emot mig. Det var som att vakna upp ur en dröm.
Han låg där, tog Lukas i sin famn kramade honom, skrattade och sa: schyy du väcker mamma.....

Sen vaknade jag upp ur min dröm.
Ja det enda jag drömmer om nu är Fredrik, det går inte en enda dag utan att jag tror att han finns där. När jag lagar mat väntar jag mig att han ska komma och krama mig bakifrån, blåsa mig i örat osv.
MEn så är han inte här. Tomheten gör så ont.


Dessutom, hans mormor är dålig, cancern äter henne, det har gått riktigt fort sen Fredrik dog, jag orkar inte ringa till henne är jag en hemsk människa??? Det gör ont av bara tanken på henne.
Jag som varje dag jobbar med cancersjuka barn orkar inte bry mig om barnens cancersjuka gammelmormor. Jag som alltid har ett öra över, som lyssnar och förstår.
Jag orkar inte.
Men hur kommer jag orkar att gå tillbaka till jobbet om 2v? kan någon förklara, jag kommer ju bryta ihop vid tanken på cancer, död osv.

Jag vill inte vara såhär, jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Jag vill leva det som det var tänkt, inte som det blivit.

Suck!!!

// En trött och ensam Sara