Pappa Fredrik

Nu har jag vaknat efter en okej natt på jobbet, jag har glömt hur bra jag tycker om att jobba natt egentligen, det är på nått konstigt sätt så helande för själen. Ja vi får väl se hur det går i natt.
Jag hade en konstig diskussion med min syster för ett par timmar sen. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Vi pratade lite om sorg och sorgebearbetning.
Jag tycker att det är så konsigt att jag kan stå framför 300pers och prata om sorg, bearbetning, hantering och hur man pratar med barn om sorg, men jag kan inte använda det på mina egna bar, är inte det konstigt.
Ja min syster hävdade att det är samma sorg att förlora ett marsvin och en älskad make, tyvärr älskade syster, du har så fel. det är inte samma sorg, inte för mig.
Jag har börjat säga emot mig själv, jag har alltid vart en av dem som hävdat att sorg är universellt och drabbar alla Att oavsett uppkomsten till sorgen är det samma process. Tyvärr Sara du har fel. Att förlora den man älskar mest här i värden gör så många gånger ondare än att förlora sitt marsvin.


En kollega frågade mig, vad tror du gör ondast, att förlora en make eller ett barn. Jag vet inte, det är ungefär lika illa eller så.
Visserligen har man varandra när man förlorar barnet, men tyvärr är det många som glömmer bort det, många som nånstans där ute tappar kontakten med varandra. De som glömmer bort att tala med varandra...... Ja då har man en dubbel förlust, nu har jag bara en förlust, men jag har ingen att tala med om det på så sätt. Min ena halva är borta......

Jag läser en pappas blogg, harn har mist sin dotter i cancer, han skriver så klokt, så fint och det gör mig glad.
 Men han känner samma bitterhet som jag gör mot allt vad halloween heter, det handlar inte bara om häxhattar, pumpor och godis. Nej, det handlar om sorg, ensamhet och uppgivenhet.

Jag var till graven igår em med Lukas, han fick tända ljus, vi pratade lite med pappa och njöt. det var vackert, alla ljusen på kyrkogården, alla människor. Men det som gjorde mig så ont var folks blickar, deras medlidande,stackars mamman med den lille lockhårige sonen.

Tack jag klarar mig utan allt detta medlidande, jag är elak och bitter idag. Jag är bara så trött på alla som försöker leva sig in, alla som tror att de vet hur det är. Som sen, när de ligger där i sängen med armarna virade om varandra tänker: jävlar vad skönt det är att det inte är jag som är Sara, att vi har varandra kvar, jag skulle inte överleva.......
Näe, tack jag är nog medveten om det, jag är inte otacksam, bara så trött på alla: jag är sååå imponerad av att du lever, jag hade inte gjort det. Snälla bespara mig med dessa kommentarer, ge mig en kram istället, fråga omn det är nått ni kan göra. Bespara mig med dumma kommentarer....

// En ledsen och uppgiven Sara