Pappa Fredrik

Jag tror jag börjar med det som hände den där lördagsförmiddagen för en vecka sen. Vi hade vårt första lediga helg tillsammans på år och dar, eller ja det var min första utan jobb. Han hade bestämt sig för att åka till stan och köpa brädor för att kunna snickra ihop trappen ordentligt.

Jag, Lukas och Hilja åt frukost i lugn och ro, gosade och funderade itne så mkt över att det han bli lunch utan att vi hört ett knyst från honom. JAg ringde hans mobil, inget svar.......

Efter en god stund ringde det, jag svarade med en lite halvt hysterisk Hilja i famnen
- Sara G
- Hej jag heter XX och ringer från sjukhuset, får jag be dig att sätta dig ned. JAg satte mig ned på stolen som jag hade brevid mig, la ned Hilja på golvet som slutade skrika
- jag sitter, har det hänt nått?
- är du gift med en Fredrik G?
- Ja, har det hänt nått?
- Ja, vi har honom här i respirator på IVA, han har krockat med bilen. helvete, helvete, helvete for det genom huvudet
- hur mår han? vad har hänt?
- han blev nedmejjad av en lastbil och han är inte vid medvetande, så vi vill att du kommer in genast....
Efter lite knusslande och ett skutt in till grannen och ett: det har hänt en grej, får jag lämna barnen här? Så kom jag fram. Sprang upp till IVA och in.....
Möttes av en ssk tjej, trevlig, hon har jobbat på barn ett tag. Hon visade mig till rätt rum, jag fattade inget, alla slagnar, apparater osv pep, och höllpå.
Hjärtat stannade, jag visste när jag klev in genom dörren att han inte skulle överleva.
2min senare stannade hans hjärta och han slutade andas. Med sin hand i min......
Den vackraste människa här på jorden, den finaste pappan och den underbaraste make man kan tänka sig...

varför????
Varför?
Varför?

Allt var ju så planerat, allt var ju så uttänkt. Vi skulle leva vårt liv, med våra två barn, ja vi har/hade planer på ytterligare ett barn men inte då....
Ett stort svart hål av sorg och saknad är det enda som finns kvar....

// SARA