Ett litet barn
JAg inser, jag är fast i tankarna, tankarna om framtiden.
Jag har så länge trott att vi, jag och Fredrik skulle leva ihop, bli gamla, få se våra barn växa upp och sen bara njuta av livet. Han skulle undervisa sina elever, försöka hitta på bra lösningar till svårundervisade elever osv. JAg skulle jobba med mina cancersjuka barn, bota, tröst, lindra och skriva klart min avhandling osv. JA kanske tom bli professor, eller jag vet inte. Men det vore roligt.
JA nu känns det som om allt bara rasat, som om jag får börja om igen... Jag måste bygga upp en ny bild av mig själv, som den ensamstående mamman med två barn och ett tredje påväg. Inte hålla kvar vid min bild av mig själv som en gift, lycklig och framstående kvinna.
Ja ni har läst rätt, jag är gravid, det lilla trollet är beräknad till den 22:a mars, men jag tror snarare på 1:a april, med tanke på att jag har gått över med både Lukas och Hilja. Men det får tiden utvisa.
Ja på ett sätt är jag överlycklig för det lilla trollet, verkligen det sista av fredrik, ja yhtterligare delar av honom finns kvar i mig... Men på ett sätt smärtar det så dant, jag vet inte riktigt om det var rätt läge.
Ja en sak, jag önskar att jag kunde tacka alla som skriver till mig, men det går inte, inte mer än så här. Genom att säga att allt ni skriver berör mig en massa. Det gör så gott.
Ja en sak ska ni veta, det är ett bra sätt att få ur sig tankar. För ibland är det svårt att prata, för det stockar sig i halsen.....
Ja det ska bli skönt nästa vecka när dagis öppnar och få lämna in Lukas, han måste få se nått annat än sin ledsna mamma och sin lillasyster. Ja det blir tokigt bra, han får träffa en massa barn osv. Ja han måste få leva ett så normalt liv som möjligt. Ja det här ska inte döda honom. Det här ska gå. Mina barn ska få leva så normala liv som möjligt.
Dessutom har jag lyckats snacka mig till fler än bara hans 15h per vecka. Så nu får han gå 24h istället. underbart säger jag. Ja det var inte svårtflirtat kan jag säga.
Fast jag tror ärligen att Fredriks bortgång var anledningen....... ja de kunde väl inte stå emot. Lite tur i allt elände.
Ja, ta hand om varandra.
"This is the closest thing to crazy i've ever been"
// Sara
