Mammor
Jag måste verkligen svara på era kommentarer om min mamma. Ja jag har en stor förebild i henne, den underbara, som alltid rycker ut i vått och tort, den som alltid har ett knä, en famn, ett par ord eller en kram över för oss alla. Jag förstår inte hur hon räcker till för oss alla, hur hon orkar. Ja för mig är två barn ganska tillräckligt egentligen. Jag har alltid tyckt att det är lagom, men så övertalade Fredrik mig att skaffa en tredje, jag insåg att det nog skulle vara ganska trevligt. Så blev det fyra istället. Ja snacka om ironiskt. Eller inte???
Ja åter till min mamma, jag har aldrig jämfört mig med henne, men jag får lite ångest och mindervärdeskomplex när jag ser mig själv tillsammans med henne. Hon, den allsmäktiga modern, som tagit sig an minst 11mer eller mindre trasiga fosterbarn, 6st som bott hos henne och pappa, mer permanent (jag är en av dem och räknar de andra 5 som mina syskon), ett adoptivbarn som var ytterst misskött (kan man säga så om ett barn?????), antagligen blev han slagen på barnhemmet, fastspänd och en massa andra saker. Men idag, är han den av alla mina bröder som jag har mest gemensamt med, vi har växt upp i vått och tort, eftersom det endast skiljer 4mån på oss har vi varit som tvillingar. Ja en liten rödlätt, tunn tjej och en storväxt, lång, mörk kille, haha som natt och dag, i flera bemärkelser men ack så sammansvetsade. Nått jag idag är glad över, nått mina pojkvänner och Josh flickvänner genom åren besvärats så av, nått som inte alltid varit till sin fördel.
Jag påverkas nog mer av min mamma än jag vill tro, ja den där som alla ser som den allsmäktiga modern, men som jag ser som den ensamma och sorgsna kvinnan. Ja dels sorgen att aldrig få några egna barn, hur mycket hon än säger att det inte påverkar henne, så vet vi alla att den gör det. Att hon ständigt tänker, det är mitt fel att vi aldrig fick några biologiska barn. Dessutom vetskapen om att hade det varit idag så hadede haft ett flertal biologiska barn mina föräldrar, eftersom mammas defekta livmoder går att åtgärda. Nått som inte gick för 40 år sen.
När jag ser ¨på mina föräldrar ser man först den starka mamman, den otroliga, som vigt hela sitt liv åt att ta hand om trasiga barn, pappan, den smarta, blyga och tysta. Men sen ser man närmre på dem ser man snarare, den tysta, ensamma och sorgsna mamman, och den starka, idéerika och finurliga pappan, varandras motsattser.
Ja min mamma sa på vårt bröllop: Sara, du har fått dig en Håkan, var rädd om honom, de växer inte på trä'n.
Jag fattade inte då vad hon menade, men jag gör det nu.
I mitt och Fredriks förhållande, var det precis så, jag har alltid varit den svaga, tysta, ensama, sorgsna, och den som har varit i mest behov av kärlek, tröst och omsorg. Han var så självklar, så där perfekt och hade alltid en kram över. Trots att det var han som faktiskt var mest missbehandlad av livet, den som växt upp med en pappa som systematiskt misshandlade hans mor. Inget ett barn bör se, inget ett barn bör växa upp i. Men endå stod han där, så stark och så. Nej jag förstår inte, det tror jag aldrig att jag kommer kunna göra.
Så älskade Fredrik, jag är så glad för vår tid tillsammans, för att du såg mer än den där läkaren Sara, som har mål i mun, vet vad hon talar om, intelligent och ja alla de där egenskaper man tillskriver en läkare bara för att hon eller han är läkare. Du såg allt det där andra, att jag inte alls är speciellt omhändertagande egentligen, inte alls som alla tror och framförallt inte sådär självklar som jag alltid upplevs som. Ja det är jag glad för.
Men det som maler i mitt hjärna är så fel, men just nu hatar jag dig så grymt mycket. Eller snarare det faktum att du är död, ligger i en kista nedgrävd under marken och inte går runt här med mig, delar mitt skratt och min sorg, delar våra barns uppväxt. Inser du att Hilja aldrig kommer komma ihåg dig, mer än det jag berättar för henne och att tin och tott i magen aldrig kommer ha fått träffa dig, aldrig kommer ha hört din röst. Tragiskt och förbannat orättvist min älskade vän.
Jag är mer samlad nu, julens sammanbrott var bra för mig, jag behövde det, jag behövde få bli både arg och ledsen utan att tänka på barnen. För de trivdes så bra i släktens sällskap.
Ja en sak till, magen är stor som ett hus, ni kan ju försöka föreställa er, Sara 155cm lång, tvillinggravid i v 27+2, väger idag 70kg (+12) och med ett sf mått på 33cm (ungefär lika stort som en enlingsmage i v36!!!) förstår ni hur roligt det ser ut, jag funderar på när jag svalde badbollen egentligen. Vet ni???
" Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Ja åter till min mamma, jag har aldrig jämfört mig med henne, men jag får lite ångest och mindervärdeskomplex när jag ser mig själv tillsammans med henne. Hon, den allsmäktiga modern, som tagit sig an minst 11mer eller mindre trasiga fosterbarn, 6st som bott hos henne och pappa, mer permanent (jag är en av dem och räknar de andra 5 som mina syskon), ett adoptivbarn som var ytterst misskött (kan man säga så om ett barn?????), antagligen blev han slagen på barnhemmet, fastspänd och en massa andra saker. Men idag, är han den av alla mina bröder som jag har mest gemensamt med, vi har växt upp i vått och tort, eftersom det endast skiljer 4mån på oss har vi varit som tvillingar. Ja en liten rödlätt, tunn tjej och en storväxt, lång, mörk kille, haha som natt och dag, i flera bemärkelser men ack så sammansvetsade. Nått jag idag är glad över, nått mina pojkvänner och Josh flickvänner genom åren besvärats så av, nått som inte alltid varit till sin fördel.
Jag påverkas nog mer av min mamma än jag vill tro, ja den där som alla ser som den allsmäktiga modern, men som jag ser som den ensamma och sorgsna kvinnan. Ja dels sorgen att aldrig få några egna barn, hur mycket hon än säger att det inte påverkar henne, så vet vi alla att den gör det. Att hon ständigt tänker, det är mitt fel att vi aldrig fick några biologiska barn. Dessutom vetskapen om att hade det varit idag så hadede haft ett flertal biologiska barn mina föräldrar, eftersom mammas defekta livmoder går att åtgärda. Nått som inte gick för 40 år sen.
När jag ser ¨på mina föräldrar ser man först den starka mamman, den otroliga, som vigt hela sitt liv åt att ta hand om trasiga barn, pappan, den smarta, blyga och tysta. Men sen ser man närmre på dem ser man snarare, den tysta, ensamma och sorgsna mamman, och den starka, idéerika och finurliga pappan, varandras motsattser.
Ja min mamma sa på vårt bröllop: Sara, du har fått dig en Håkan, var rädd om honom, de växer inte på trä'n.
Jag fattade inte då vad hon menade, men jag gör det nu.
I mitt och Fredriks förhållande, var det precis så, jag har alltid varit den svaga, tysta, ensama, sorgsna, och den som har varit i mest behov av kärlek, tröst och omsorg. Han var så självklar, så där perfekt och hade alltid en kram över. Trots att det var han som faktiskt var mest missbehandlad av livet, den som växt upp med en pappa som systematiskt misshandlade hans mor. Inget ett barn bör se, inget ett barn bör växa upp i. Men endå stod han där, så stark och så. Nej jag förstår inte, det tror jag aldrig att jag kommer kunna göra.
Så älskade Fredrik, jag är så glad för vår tid tillsammans, för att du såg mer än den där läkaren Sara, som har mål i mun, vet vad hon talar om, intelligent och ja alla de där egenskaper man tillskriver en läkare bara för att hon eller han är läkare. Du såg allt det där andra, att jag inte alls är speciellt omhändertagande egentligen, inte alls som alla tror och framförallt inte sådär självklar som jag alltid upplevs som. Ja det är jag glad för.
Men det som maler i mitt hjärna är så fel, men just nu hatar jag dig så grymt mycket. Eller snarare det faktum att du är död, ligger i en kista nedgrävd under marken och inte går runt här med mig, delar mitt skratt och min sorg, delar våra barns uppväxt. Inser du att Hilja aldrig kommer komma ihåg dig, mer än det jag berättar för henne och att tin och tott i magen aldrig kommer ha fått träffa dig, aldrig kommer ha hört din röst. Tragiskt och förbannat orättvist min älskade vän.
Jag är mer samlad nu, julens sammanbrott var bra för mig, jag behövde det, jag behövde få bli både arg och ledsen utan att tänka på barnen. För de trivdes så bra i släktens sällskap.
Ja en sak till, magen är stor som ett hus, ni kan ju försöka föreställa er, Sara 155cm lång, tvillinggravid i v 27+2, väger idag 70kg (+12) och med ett sf mått på 33cm (ungefär lika stort som en enlingsmage i v36!!!) förstår ni hur roligt det ser ut, jag funderar på när jag svalde badbollen egentligen. Vet ni???
" Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav."
Kommentarer
Trackback
