Pappa Fredrik

Tack för alla tankar, små mail och  tummar. Det värmer så otroligt.
Ja nu är begravningen och minnesstunden över. Ni anar inte hur skönt det känns. Men endå, tomheten har blivit så stor, allt har blivit så mkt värre bara på en natt.
Ja allt blev så definitivt, ajg insåg att han aldrig kommer att komma tillbaka, att jag än hur mkt jag än önskar kommer få krama om honom igen.
Han kommer aldrig hissa Lukas i taket, blåsa Hilja på magen, få hålla i lilltrollet. Han kommer aldrig tillbaka.

För nånstans innom mig har jag hoppats att han ska komma tillbaka, att det är en dröm, att jag kommer vakna upp då han ligger där brevid mig i sängen och säger: godmorgon min älskade, det finns frukost..

Men igår, det var vackert på nått sätt. Ljust och glatt. Ja joanna sjöng underbart vackert, hon fyllde hela kyrkan, nästan så taket lyfte. I'm impressed!
Ja allt det jobbiga, gå  fram till kistan osv gick bra. Barnen gick med mig, känns så lustigt att hon går Hilja......

Det var mkt folk i kyrkan, fullsatt, vilket känns konstigt. Att så många människor ville hedra minnet av min Fredrik.
Det var kollegor, elever, gamla och ny vänner, bekanta, folk från bygden osv. Ja en massa blommor osv.

Nu vet han, om lilltrollet, jag satt en stund brevid kistan, där jag vet att han har sitt huvud, pratade lite med honom. Kunde höra honom svara, skratta osv.

Ja när barnen sover tycker jag att jag kan höra hans steg i trappan, hans slammrande i köket osv. Men när jag kollar så finns han inte där.
Ensamheten, tystnaden är så förbannat förlamande.

"Det är något bortom bergen, 
bakom blommorna och sången, 
Det är något bakom sjärnorna
bakom heta hjärtat mitt 
"

// Sara