Saker vi gör.
Ni må tycka att jag är galen, men sedan Fredrik dog, eller egentligen redan sedan jag var liten och lärde mig läsa, har jag läst dödsannonserna i tidningen. Tittat på namn, datum, vem är äldst, vem är yngst. Vanligtvis går det bra, men så kommer de där annonserna där det är så uppenbart, uppenbart att personen lämnat jorden alldeles i förtid. Det kan vara ett barn eller en pappa. Men det som griper mest, ja det är utan tvivel de som påminner mest om mig själv. En dödsruna i gårdagens tidning samt ett tillhörande minnesord gjorde att lkrampen om hjärtat hårdnade.
Jag väckte Gabriel och kysste honom. Ville bara säga: gå aldrig ifrån mig, lova det. Ut kom ett: jag hatar döden.....
Han log, skrattade och sa: vem gör inte det. Skrattet tog hårt, varför vet jag inte riktigt men det gorde det. Ursligt jävla hårt.
Så jag bestämde mig för att faktiskt sluta, ja jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Men idag, likt fan satt jag där med familjesiderna och tittade. Insåg att jag är fast i beteendet. Att det ger mig lugn på något vänster. Varför? Jag vet inte.
Så ett mail, en fin kollega som frågar och undrar hur jag mår och om jag inte tar med mig Oline och fikar snart. Jag ler, det betyder att hon läser bloggen. För vi har inte outat Oline på jobbet än, namnet alltså. Det värmer och jag tänker så på att hon har rätt. Jag borde ta mig dit en dag. Så de kan få se hur stor hon har blivit. Sista mailet avslutas med två små fina rader med ett filmtips (som jag återkommer till) och sedan: Sara, glöm inte att; det är inte solsken varje dag men alla moln är inte grå. Jag har hört uttrycket förr, jag vet det. Men det är så fint och vackert. Det stämmer så väl.
Men så till filmtipset, tipset om en film jag missat vilket gör mig förvånad för det är precis en film i min smak. Maria Larssons eviga ögonblick. Det bästa jag skådat på länge. Den och i rymden finns inga känslor. Persbrandt storspelar, en för mig okänd skådespelerska innehar huvudrollen. Jag dras med i sorg, kärlek och vackra miljöer. Jag pussar min lilla stjärna många gånger och tänker att mitt liv är så okomplicerat om man nu kan jämföra.
Jag och lillfnurpan, de stora ungarna på dagis/skolan. Ja hur bra är inte det?
Men så kommer tvivlet, tvivlet på mig själv. Det så välbekanta. Jag förstår inte riktigt varför jag tvivlar så, för jag har aldrig gjort det förr. Eller är det så att jag glömt. Glömt att jag visst tvivlade, att det bara bleknat med åren. För egentligen, jag tvivlar mindre nu. Mycket mindre sedan jag fick barn. Men jag tror att jag tvivlar på andra saker.
Vad jag vill säga med mitt svammel, ja ni, det vet jag inte. Mer än att det är skönt att skriva av sig. Tiden finns egentligen inte, disk, barn, mat och städning hägrar men jag försöker ta mig tid. I bakgrunden sjunger Svante Thuresson sin; du ser en man. Jag ler, känner mig som om det är jag som är tjejen han sjunger om. Skrattar och försöker må bra.
// Sassa
Jag läser också dödsannonserna. Det är lika hemskt varenda gång. För ungefär ett år sen hittade jag en i min parallellklass i högstadiet som hade dött i cancer och lämnade två små flickor med sin mamma. Det är hemskt. Men ändå kan jag inte låta bli att läsa dem.
jag läser också dödsannonserna.. Jag vet inte varför.. jag bara gör det. Precis som du, gammal, ung, mm. Ibland så slår dom en hårt i magen. Ibland konstaterar man bara att man är glad över de "små" problem man lever med..
Du har stannat hos mig. Din styrka har ofta fått mig att tro på mig själv, att klara lite till, att få ork i motvind. Livets baksida visar sig ibland...men det vänder sig rätt igen. Med positiva influenser går det alltid lite lättare.
Har kommenterat då och då och ibland fått svar genom dina blogginlägg. Fantastiskt värmande att veta att du för en stund stannat upp och tagit åt dig. Att mina tankar ibland väckt något hos dig, och inte bara tvärtom.
Stella Oline...vackert!
Själv har jag en Stella Lucia. :-)
