Pappa Fredrik

Wohooo! Eller vad man nu säger. Äntligen har vi ett fungerande bredband, en fungerande telefon och fungerande tv-kanaler. Det har sitt lilla pris att bo på landet under vinterhalvåret. Tung snö trillar över elldning och telefonkablar. Hipphurra! Familjen G utan bredband, telefon och tv-kanaler. Mobilerna har fungerat men min smartfåån vill inte riktigt samarbeta med blogg.se. Funderar allvarligt på att byta till blogger eftersom de har en app till fånen. Men jag har inte riktigt fått tummen ur arslet. Så ja, vi är kvar här.

Annars, ja lillfnurpan växer, dopplaner tar form och de andra mår bra. Jag har dragit på mig en jäkla mycoplasmapneumoni så jag är fortfarande ganska slak. Hostan är vedervärdig. Allt har helt plötsligt blivit ganska svårt, 3dagisungar och en bebis hemma när man hostar så att lungorna kommer upp är INGEN bra kombo. En ännu värre kombo blir det när 2 av ungarna får öroninflammation! Hipphurra! Hur var det där med vab-uari? Men det sista som överger är hoppet!

Jag och lilla O var hos bvc-sköterskan idag. Tyvärr inte vår vanliga. Den kvinna jag träffade när Lukas var nyfödd och jag och Fredrik var galet vilsna i våra nya föräldraroller. Så mycket tips, tankar, stöd och stöttning hon givit. Ja det var ett under att ha henne när Elias och Hävil var bebisar. Men nu så var hon hemma och var sjuk. Fick en äldre kvinna. Den där gamla sortens bvc-tant. Tant är nog en bra beskrivelse. Jag hade tänkt diskutera amningen, eller snarare den där ickeexisterande amningen och mitt extremt dåliga samvete. Det dåliga samvetet över att amningen gick i stöten i samband med pneumonin, att då tog orken helt slut. Tragglandet, skrikandet och frampressningen av små droppar bröstmjölk. Jag har helammat alla de andra fram till någonstans 6månader och sedan fasat in mat. Så redan att delamma har varit att sänka mig under min nivå. Ungen är förvisso fyra månader okorrigerat men det spelar ingen roill. För hon om någon hade behövt de där dyra dropparna. Lilla skruttan. Hon är fortfarande ganska tunn, liten och växer inte så mycket som hon borde. Följer förvisso sin kurva ganska okej, men ja. Ett par 300g till vore inte fel. Så jag gick dit för att få lite pepp. en erfaren kvinna som säger: Sara, bröstmjölken är inte viktigast i världen, det viktiga är att ni mår bra. Nu fick jag höjda ögonbryn, en ihopsnörpen mun och ett: Ja du vet väl rätt väl hur viktig bröstmjölken är. Det är inte bara att ge upp för att det inte fungerar en dag. Hon menade nog väl tror jag.
Men jag kände mig så outgrundligt ledsen och uppgiven. Varför slå på någon som i alla fall redan halvligger.

Diskuterade saken med en kollega som sa: Sara du vet lika väl som jag att ersättning duger mer än väl! Bättre att ni mår bra än att ni kämpar er blodiga för ett par små droppar. Sluta spela på det där dåliga samvetet hela tiden. Du vet mycket mycket väl att du inte är en dålig mamma bara för att amningen skiter sig en gång av fem (fyra beroende på hur man ser på det). Se det possitiva, Gabriel kan ta lite matningar så du får sova. Det hjälpte lite. Eller i alla fall gav det mig lite kraft att inse att hon har rätt. Men att det egentliga problemet glömdes bort insåg ingen mer än Gabriel. Han sa så förnuftigt igår:
Men Sara det är klart att du är ledsen. Inte bara för att du vet hur bra bröstmjölk är. DU gillar att amma, du och bebisen i er lilla kokong. Nu kan jag helt enkelt ta över. Din roll som oumbärlig är hotad. Klart du vill fortsätta amma.
Jag blev först tvärförbannad. För jag ser mig inte som oumbärlig för lillfnurpan. Men så insåg jag att han har jävligt rätt. Att det inte bara handlar om att det är bra för lillfnurpan utan även att det klipper bandet mellan oss. Att jag älskar det där bandet. Att bandet får mig att känna mig helg igen.

// Sara!