Pappa Fredrik

Just precis så känns det. Återigen fantastiska Stina Berges text som etsat sig fast i mitt huvud. Bara en kort kort strof. Jag har funderat mycket på den. Vad den väcker i mig. Jag tror att jag insett klart. Det är Fredrik, det är barnen, det är Gabriel men framförallt mig själv. Den mörka sidan av mig. Den sida jag inte vill kännas vid. Den sida jag allt för ofta visat den senaste tiden. Den ledsna och sorgsna Sara. Sara med en stor svart klump i magen och kramp runt hjärtat. Sara som försöker ingjuta hopp i alla andra. Sara som bara vill gråta.
Så kommer min fantastiska mamma och säger: men Sara, gråt! JAg blir arg, tvärförbannat. Vad har hon för rätt att säga att jag ska gråta. Att jag ska lämna mörkret, sorgen och klumpen i magen. För de brukar minska av att jag gråter. Det är då jag inser det. Jag vill vara kvar där, för det är så hemtamt.
Så nu försöker jag vara den glada och den som inte alltid tar sorgens parti. Det går sådär måste jag säga. Ibland fungerar det, ibland inte.

Men jag tror att hösten hjälper mig. Sol, blå himmel, höstdoft. Jag har kurat in mig i den tjocka gråa koftan, tightsen och en jeanskjol. Magen putar fint. Som kronan på verket, en tjock stickad sjal, en mormorsstickad sjal. Den är utnött, lagad en miljon gånger men den är oersättlig. Den har följt med mig i snart 20år. Jag får alltid så fina mormorstankar när jag har den, en liten mormorsröst i örat som viskar. Min fantastiska mormor. JAg tror att hon, likt Fredrik, finns med mig varje dag. Det är hon som taggar mig, det är hon som så subtilt viskar: Sara, du klarar det här. Du vet det! Du är bäst.
Men snart har sjalen gjort sitt, snart kommer den behöva begravas, snart snart har den tagit sitt sista andetag. Men jag kämpar emot. Jag gör hjärtkompressioner och inblåsningar för fulla muggar, jag lagar och lappar. Den får bara inte gå sönder, försvinna från mig. För hur ska jag klara av hösten då?

Trädgården dignar av äpplen och jag försöker hinna med. MAgen tar emot. Men jag är glad, att min sjukskrivning gick igenom. Jag insåg det en eftermiddag när jag skulle försöka sätta mig på golvet tillsammans med en patient. Det gick inte längre. Det måste gå för att kunna jobba på mitt jobb. Om något skulle hända på jobbet vore jag snarare en risk än en tillgång. Nu går jag här hemma med magen och försöker njuta. Förstår ni innebörden?
Njuta. Det går inte. För jag ältar, ältar och ältar. Dagarna sniglar sig fram och jag kräks på tiden.
Men tack och lov bara halva tiden. För min fantastiska chef fixade till så att jag bara fick mottagningstider. Halleluja!

Men nu, äntligen fredag!!!
//S