Över kanten
Jag har återigen tagit mig över kanten, för att jag måste. JAg låter som en hes strypt gamhals, har feber, frossa och rosslar riktigt illa. Jag funderar på lunginflammation (igen) så det blir nog en tripp till farbror doktorn på tisdag om det inte blivit bättre. Men det kan ju vara en släng av akut hypokondri *fniss*
Jag fick en väligt nyttig kommentar till mitt förra inlägg. Jo tack det är sån sant, ibland, är det snarare en nackdel att själv vara läkare, kurator mm, för att man VET i teorin hur det ska vara, hur man ska göra. Ja men grejen som jag och så många fler sa: man kan INTE hålla sig själv i handen, sitta i sitt eget knä, man är blind när det gäller sina egna barn.
Ja visst låter det som att barnläkaren, som skrivit avhandlingar om sorgebearbetning mm, hon borde ju veta preciiiis hur hon ska hanskas med sina traumatiserade barn. Pyttsan, det stämmer inte riktigt, Eller snarare, jo jag vet och jag gör det som jag råder alla andra också göra, tar kontakt med kurator och psykolog.....
MEN endå, gudkraven är där och nafsar mig i hasorna (gisses vad låååångt inne det satt, uttrycket om hasorna, jag fick fungera länge, men jag skyller på förkylningen och amningen). JA det är sällan som jag talar om att jag är barnläkare när jag strider för barnen på olika sätt. Nej jag tar på mig min pantade dumma roll. Ja ni tycker det säkerligen är ytterst patetiskt att barnläkaren ringer sjukvårdsupplysningen..... nej det är det inte, det är fullt normalt. JAg har fler kollegor som gör det för sina egna barns räkning. Man blir som sagt blind.
Ja som svar på kommentaren, jag har funderat på stödfamilj, men jag vet inte riktigt, jag tycker fortfarande att Lukas behöver rutiner, lugn och ro. ja det har nästan börjat fungera här hemma, det fungerar med dagis så jag tror inte att det är en bra idé att introducera det nu. För man märker, han är mammig, vill helst ha alla hemma osv.
Ja sen, ska jag väl erkänna, jag vill inte riktigt, det tilltalar mig inte. Men jag kanske ändrar mig igen. vem vet.
JA egentligen gillar jag påsken, minns förra året, sol och varmt. men nu, nej det är bara kallt och kallt.
Dessutom går tiden bara snabbare och snabbare, insikten om att det bara är dagar kvar till Fredrisk födelsedag gör mig galen, jag vill ine längre. Att det bara är en en dryg månad kvar till jag fyller år. Ja jag ÄLSKAR verkligen maj egentligen, men nu. Det känns som om det har tappat sin tjusning.
Men men
JAg måste berätta nått bra, nått positiv, de äter fort nu, riktigt fort. Ja det är inga 1h matningar längre och ja vi blev av, rätt otippat (eller inte) med matrestriktionerna i torsdags, så nu är det fri ätning som gäller. hehe
ÄÅn så länge fungerar det. Ja i natt sov de faktiskt FEM timmar, fattar ni FEM timmar, jag har inte sovit så länge i sträck de senaste året typ. hehe helt otroligt. TÄnk om det alltid kunde vara så....
// Sara flara
Jag fick en väligt nyttig kommentar till mitt förra inlägg. Jo tack det är sån sant, ibland, är det snarare en nackdel att själv vara läkare, kurator mm, för att man VET i teorin hur det ska vara, hur man ska göra. Ja men grejen som jag och så många fler sa: man kan INTE hålla sig själv i handen, sitta i sitt eget knä, man är blind när det gäller sina egna barn.
Ja visst låter det som att barnläkaren, som skrivit avhandlingar om sorgebearbetning mm, hon borde ju veta preciiiis hur hon ska hanskas med sina traumatiserade barn. Pyttsan, det stämmer inte riktigt, Eller snarare, jo jag vet och jag gör det som jag råder alla andra också göra, tar kontakt med kurator och psykolog.....
MEN endå, gudkraven är där och nafsar mig i hasorna (gisses vad låååångt inne det satt, uttrycket om hasorna, jag fick fungera länge, men jag skyller på förkylningen och amningen). JA det är sällan som jag talar om att jag är barnläkare när jag strider för barnen på olika sätt. Nej jag tar på mig min pantade dumma roll. Ja ni tycker det säkerligen är ytterst patetiskt att barnläkaren ringer sjukvårdsupplysningen..... nej det är det inte, det är fullt normalt. JAg har fler kollegor som gör det för sina egna barns räkning. Man blir som sagt blind.
Ja som svar på kommentaren, jag har funderat på stödfamilj, men jag vet inte riktigt, jag tycker fortfarande att Lukas behöver rutiner, lugn och ro. ja det har nästan börjat fungera här hemma, det fungerar med dagis så jag tror inte att det är en bra idé att introducera det nu. För man märker, han är mammig, vill helst ha alla hemma osv.
Ja sen, ska jag väl erkänna, jag vill inte riktigt, det tilltalar mig inte. Men jag kanske ändrar mig igen. vem vet.
JA egentligen gillar jag påsken, minns förra året, sol och varmt. men nu, nej det är bara kallt och kallt.
Dessutom går tiden bara snabbare och snabbare, insikten om att det bara är dagar kvar till Fredrisk födelsedag gör mig galen, jag vill ine längre. Att det bara är en en dryg månad kvar till jag fyller år. Ja jag ÄLSKAR verkligen maj egentligen, men nu. Det känns som om det har tappat sin tjusning.
Men men
JAg måste berätta nått bra, nått positiv, de äter fort nu, riktigt fort. Ja det är inga 1h matningar längre och ja vi blev av, rätt otippat (eller inte) med matrestriktionerna i torsdags, så nu är det fri ätning som gäller. hehe
ÄÅn så länge fungerar det. Ja i natt sov de faktiskt FEM timmar, fattar ni FEM timmar, jag har inte sovit så länge i sträck de senaste året typ. hehe helt otroligt. TÄnk om det alltid kunde vara så....
// Sara flara
Kommentarer
Trackback
