Pappa Fredrik

Jag gick runt halva kvällen igår och kånkade på Hilja, ni kan väl aldrig gissa varför!
Jo precis rätt, hon är genomförkyld min lilla skrutta. Så nu är vi där IGEN, i förkylningsträsket, får väl skylla mig själv som skickar ungarna till dagis.
Men mitt i allt vankande knackade det försynt på dörren, med lukas fastklistrad runt benet och Hilja i famnen öppnade jag. Utanför stod bästa vännens 15-åring fylld av ångest och med en ask pepparkakor och ett: hej får jag sova här? Joanna är på sjukhuset med Melina och Saga. De har varit så förkylda ett tag och nu vart det plötsligt ännu sämre så de stack och lämnade mig och jag orkar inte riktigt vara själv.
Jag släppte in henne, gav henne en kram och sa: ja visst!

Hon läste saga för både Lukas och Hilja som somnade i Lukas säng. Gullvippor!
Sen kantades kvällen av allmänt prat, ett par koppar thé, pepparkakor och mycket tårar. Jag tror att jag faktiskt räddade henne lite där. Ibland känns det bra att faktiskt kunna göra nått för andras barn med, än att det blir tvärtom.
För det är allt för ofta som det är mina barn någon tar hand om så jag får sova.
För det behöver jag verkligen.
SÖMN

Herregud, det känns som om jag går på mina bara knän snart, men förhoppningsvis blir nästa år ett bra år. Ett glatt och fint år. Fyllt av kärlek, skratt,(bajsblöjor) och ja kanske ett par kramar.
Förväntningarna på nästa år är stora, men det kan inte bli mycket sämre än detta år.

Kramar från Sara