Inspiration!
En heldag med jobbet, i civila kläder, med utsläppt hår och utan statusmarkeringar i form av läkarrockar etc. Vi var bara oss själva. Inte så mycket titel. Det blir, som vanligt, mycket siffror, presentationer, ny verksamhetschef etc. Men så mot slutet var det tänkt att det allra allra bästa, Pär Johansson, skulle komma och prata. En obefintlig röst och feber satte stopp för detta. Men istället kom Peder Falk (skådespelare) och även om han kanske inte upplevde till mina förväntningar på Pär Johansson så blev det så bra.
En otrolig inspirationskälla. Mannen står där framme och beskriver improvisationsteater och jag tänker skeptiskt, vad har det med mig att göra. Vad har jag för nytta av detta egentligen? Just då säger han: jag tror att vi måste acceptera mer! Acceptera är grunden till all kreativitet. Grunden till utveckling och forskning, till liv. Vi måste sluta blockera. Sluta säga: nej nej och åter nej hela tiden.
Han drar paralleller till urtidsmänniskan på savannen i afrika, på om vi bara sagt nej hade vi bott kvar där. Jag sitter där som förstenad. Han pratar till mig, han får mig att förstå. Att gå vilse är ett bra sätt att lära sig hitta.
Att det är just det livet handlar om. Att acceptera istället för att blockera.
Jag sitter dör på min extremt obekväma stol, i min jeanskjol, converse och med putande mage och jag är lyrisk. Jag förblir i tillståndet, lyriskhet.
Efteråt, vid middagen, säger flera arbetskamrater: du ser alldeles lyrisk ut Sara, var det så bra? Jag nickar, ler och säger att det gav många nya tankar. Vi skrattar, vi pratar men jag försöker hålla fast i känslan. Känslan av förståelse.
//Sara
En otrolig inspirationskälla. Mannen står där framme och beskriver improvisationsteater och jag tänker skeptiskt, vad har det med mig att göra. Vad har jag för nytta av detta egentligen? Just då säger han: jag tror att vi måste acceptera mer! Acceptera är grunden till all kreativitet. Grunden till utveckling och forskning, till liv. Vi måste sluta blockera. Sluta säga: nej nej och åter nej hela tiden.
Han drar paralleller till urtidsmänniskan på savannen i afrika, på om vi bara sagt nej hade vi bott kvar där. Jag sitter där som förstenad. Han pratar till mig, han får mig att förstå. Att gå vilse är ett bra sätt att lära sig hitta.
Att det är just det livet handlar om. Att acceptera istället för att blockera.
Jag sitter dör på min extremt obekväma stol, i min jeanskjol, converse och med putande mage och jag är lyrisk. Jag förblir i tillståndet, lyriskhet.
Efteråt, vid middagen, säger flera arbetskamrater: du ser alldeles lyrisk ut Sara, var det så bra? Jag nickar, ler och säger att det gav många nya tankar. Vi skrattar, vi pratar men jag försöker hålla fast i känslan. Känslan av förståelse.
//Sara
Kommentarer
Trackback
