Pappa Fredrik

Sitter här, med trötta ögon och världens största leende på läpparna. Det knackade på dörren för en timma sedan. Jag tänkte, men vad fan Gabriel kommer ju inte förrän i kväll. Sa: kom in. In klev mina fina kollegor. Hade med sig en stor korg med julmat. Vi åt, skrattade och pratade en god stund. Egentligen får man inte ta emot besök, men jag tror att personalen inser att det var för mitt bästa. Istället för att jag petar i maten och kanske får i mig en liten potatis och några förskrämda salladsblad (sjukhusmat är verkligen ÄCKLIG!) åt jag så jag storknade. De beundrade lillfnurpan, tyckte hon skulle heta Freja. Men jag vet inte. Vi pratade barn, jul, vinter och livet. Världens finast kollegor på många sätt. Skratt, gemenskap, tårar och livets allra sköraste saker delar vi. De har varit med genom hela resan. De har stöttat och varit fantastiska.

Men det finns fler anledningar till lyckan. Det finns ett ljus i tunneln, det finns ett hopp. Ett hopp om att faktiskt åka hem, hem till snön, huset och kaoset. Underbart! Även om hemgången sannolikt inte blir förrän nästa vecka.

Sist men inte minst, mitt leende och varmaste tankar går till George & Sara, snart snart får de träffa sin lilla Freya! Äntligen! Så tänk på dem och gläds med dem.

// Sassolino