Pappa Fredrik

Idag, en annan dag. Igår, en vedervärdig dag. Igår började tokigt med att högra lilltån dängdes i toadörrkarmen. Ont som satan. Skulle inte förvåna mig om den är bruten för jag kan fortfarande inte riktigt gå på foten och det gör sjukt ont så fot jag tittar på den. Så kom frukosttiiden, kaffet spildes i sängen, bebiskräks på den dagen till ära nytvättade tröjan, mackan flög i golvet med marmeladen nedåt. Så det var bara att börja om, nya lakan, ny frukost och en otröstlig liten flicka. Vagga, vyscha, gunga. Inget hjälpte, inget, inget alls.
Otröstligheten höll i sig tills pappan dök in, med huvudet före, håret på ända och stora leendet på läpparna fram på eftermiddagen.
Mamman, trött och ledsen gick ut en sväng. Tog bilen och åkte till stora köpcentrat, köpte mig några hela och rena tröjor, underkläder och ett par bra böcker. Men alla glodde så, log medlidsamt. Jag förstod inte riktigt varför. ÅKte hemhem, pussade på mina underbara barn. Lukas tittade på mig och sa: mamma du ser trött ut. Jag tänkte inte mer där och då. Jag bara förskte hitta de där sakerna jag saknade. Hitta allt som jag behövde. Sköna byxor, rena strumpor och ett par  filmer jag inte kollat på.
Väl tillbaka på neo kliver jag in i hissen, ärret på magen smärtar mer än någonsin. Jag lutar mig bak mot hissväggen, blundar och ser sedan  in i spegeln. Framför mig ser jag en hålögd kvinna. Risigt hår utan glans som en gång varit rödblont, nu är det snarare grått. Svarta ringar runt ögonen, djupa hålor och så ett par glanslösa ögon längst in i hålan. Hängande kläder och pinnsmal. Nyckelben som sticker ut, ben i armar som sticker ut. Så den runda magen, hängande och slängade. Som en koncentrationslägersfånge på rymmen. Skrämmande.

JAg blundar resten av hissturen. Stapplar ut på rätt våningsplan, går till mitt jobbrum och hämtar den där avhandlingen jag ska läsa, blocket med tankar för nya avhandlingen. Stapplar vidare in på mitt och lillfnurpans rum. Ler mot Gabriel och faller i säng. Smärtan outhärdlig i ärret. Som påminelse om vad som varit. Gabriel säger: jag ska nog dra mig snart. Men får jag ge henne käk först? Jag nickar tacksamt. Han går för att hämta den färdiga mjölken, de dyra dropparna. HAn tar en kopp kaffe till oss också.
Där begås största misstaget. Han ställer den lilla flaskan med mjölk alldeles för nära min kaffekopp. Jag sträcker min svajiga arm mot muggen. Lyckas slå ut mjölkflaskan. Dyra droppar rinner ned på golvet. Jag svär, gråter och vrålar: FAN! Jävla klumpsara.
Gabriel tröstar, jag svär. Lillfnurpan gråter.
Så blev det bara att börja om. Bara att försöka pumpa ut ytterligare droppar. De är inte många och inte tjocka. Kroppen orkar inte producera. Kroppen är sliten. Psyket är slitet.
Ja hela Sara är sliten. Böcker, filmer, avhandlingar och idéblock är orörda och jag bara gråter. För lite utsplid mjölk hela kvällen.....

//S