Fantastiska människor!

Tack, tack och åter tack! För alla fina kommentarer. De värmer så mycket. De får mig att le, att bli stolt och tänka: fan jag fixar det. Jag kommer komma ut från detta aptråkiga ställe med min lilla bebis. Jag kommer komma hem och få en chans att fira jul.
För jag har tvivlat, inte på lillfnurpan, nej nej. Hon är stark, hon har överlevt det värsta. Nu ska hon bara leva sitt liv i lugn och ro. Lära sig hålla upp huvudet, skratta, sitta, gå, prata, leva och njuta av allt livet erbjuder. Jag inser att detta är mitt sista barn. Min kropp börjar bli gammal. Ja denna graviditet var långet värre än med Hedvig och Elias. Jag skulle aldrig våga, för jag var så när att själv stryka med. Så nära att inte ta mig igenom allt.
Så nu sitter jag här med pepparkakshjärtan, en stor mugg glögg (saftglögg) och tittar på min lilla fining. Hur hon andas, in, ut, in, ut. Små fina lätta andetag. Ser så oberörd ut. Så oskyldig, så ovetande om den hårda världen. Det jag bara måste säga kära vänner är att hon doftar så gott. Visst det är inget nytt, att bebisar luktar gott. Men jag hade glömt hur gott hon luktar. Hennes värme, doft och andetag gör mig harmonisk. Men så kommer tvivlet, det där som stör. Tivlet på mig själv och själva livet.

Som jag skrivit innan, fast då i förhållande till Lukas. Jag har god  lust att aldrig mer kliva utanför dörren, aldrig mer utsätta mig för potentiell fara, aldrig mer gå över gatan, aldrig aldrig, aldrig! Men så slår det mig igen. Det är just det jag inte får göra. Jag kan inte sluta leva bara för att jag är rädd för att dö. Bara för att jag är rädd att lämna mina barn. Nej! Jag måste våga, jag måste ta tjuren vid hornen och leva. För jag älskar ju att leva. Jag har ju aldrig varit rädd för döden innan, så varför skulle jag vara det nu? Eller är det snarare det som jag lämnar kvar som jag är rädd för? Låter det logiskt?

Jag tackar för alla fina namnförslag. Vi har en lång lista med potentiella namn men det går trögt. Men en sak kan jag säga, flera av er har prickat rätt med era förslag. Häftigt må jag säga. Men en dag kanske vi vet, en dag kanske vi står där och säger: ja men självklart hon heter.....
Men just nu kallas hon mest stjärnan eller fnurpan. Vissa dagar försöker jag leta på betydelser. Det går sådär. Jag har tittat på de andras namn, ler åt att det stämmer ganska bra. Att Hedvig betyder strid, lilla A betyder vild, stora A betyder ljus/glänsande. Men så slår jag på Hilja och inser hur fel vi haft. Det betyder stilla och tyst. Jag  skrattar så tårarna sprutar och det värker i snittet. Så vaknar hon min lilla stjärna. Tittar upp med en blick som säger: men mamma vad skrattar du åt?
Som om hon har radar så brakar dörren upp, in kliver Gabriel. Tar henne ur min famn, dansar runt med henne och sjunger små vaggsånger. Jag sitter här och försöker förstå hur han kan vara så självsäker!

// Sara

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0