Pappa Fredrik

Ja vad händer sen, när  livet är färdigt. JAg vet inte. En gång i världen trodde jag på gud, trodde jag att alla kom till himlen, att han ville gott, nu vet jag inte längre vad jag tror.
Det har varit enormt tungt ett par dagar, tomrummet efter Fredrik blir bara större och större. Allt som han var, allt ljud han alstrade. Vet ni hur tyst det är att sitta ensam i ett stort hus där alla fyra barnen sover gott, och det ända ljudet som hörs är dina egna andetag. Det är som upplagt för gråt och ångest. Lukas vaknade för ett par kvällar sedan, kom traskande ned för trappen och hittade mig i soffan gråtandes. Han frågade varför jag grät, hade någon varit dum mot mig? Jag försökte vara ärlig, säga som det var, att jag saknade Fredrik. Han strök mig över kinden, sa: mamma, man får vara ledsen, jag är också ledsen ibland. Idag var jag det, för att jag saknade min pappa. Vi kramades och grät lite tillsammans. Min stora fina grabb. Jag fattar inte, jag vill nog inte förstå att jag måste gråta.

Sen, vi förlorade ett litet barn på jobbet, jag har inte träffat dem så mycket, men det tog hårt. Livet är så jävla orättvist. Hur kan gud ta ett litet barn när mördare och våldsmän/kvinnor får gå lösa. nej det förstår jag inte.
Det har dessutom varit mycket prat om den fängslade barnläkaren, jag vet inte vad jag ska tro egentligen. Men jag gillar det inte, har visserligen inte alla fakta på bordet, men en sak vet jag, en sådan sak borde utredas av medicinskt kunniga och inte en åklagare eller polis.

Så nu är det dags fför en ny vecka, en vecka fylld av jobb, psykologbesök och sen en helg hos mamma och pappa. Lillasyster fyller år och det ska firas med pompa och ståt. Har världens bästa present.

Massor av kramar till er alla.
// en trött och tagen Sara