Är det dagis idag????

Nytt år, nytt liv, nya möjligheter, nya tider men endå så bekant på nått jäkla vänster. Allt är så undligt och konstigt här hemma. Jag bara snorar, snorar och hostar, den vill aldrig ge sig den envisa förkylningen. Barnen är pigga och glada, lite vääääl glada kanske. Lukas kom in till mig vid 4-tiden i natt, drog av mig täcket och sa:
Mamma är det dagis idag?????
Jag grymtade nått nekande samt: sov nu. Han suckade och sa:
Aldrig får jag gå på dagis utan att du kommer och hämtar alldeles för tidigt.
Så på måndag ska han få gå länge, har vi bestämt. Vi får väl se hur det går.

Jag gömmer mig för rädslan, ensamheten och ångesten. Jag pratar i telefon med mina föräldrar och fredriks föräldrar nästan varje kväll, somnar av utmattning krampaktigt kramades kudden som har en av Fredriks tröjor på sig. Jag vägrar inse att jag är ensam, jag vägrar förlika mig med tanken på att den enorma trötthet som överfallit mig kommer bestå  ett bra tag. Jag vägrar att inse att jag  behöver ett handtag just nu.
Jag är bara trött och ¨åter trött. Elias tog sina första steg igår, Hedvig  går sen en månad tillbaka, så jag får aldrig en lugn stund. alltid är det någon som ska ha mat, sitta i knät, tröstas eller sova. Jag håller på att gå sönder, av stress och otillräcklighet. Men jag ser fram emot dagis, dagis för mina bebisar.  En knapp månad kvar  tills de fyller ett och inskolningen börjar. Var tog tiden vägen?????

Kommentarer
Postat av: Tess82

Oj har de redan hunnit bli ett år (eller snart iaf) och de går båda två. Att tiden går så fort. Hoppas att du får lite hjälp och chans att vila, låter verkligen som att du behöver det.

2009-01-12 @ 11:54:32
Postat av: Nina

Usch jag känner verkligen din frustration över att aldrig bli lämnad ifred, att alltid få dra runt allt själv. Att bara vara mamma hela tiden. Det är ju nu en förälder ska njuta. Att få se sina underverk växa och göra framsteg.

MEN, det är något som fattas dig för att du ska kunna glädjas till 100%... Det fattas en pappa att dela sysslorna med, att turas om att byta blöjor, att turas om att gå upp på nätterna, att turas om att ta hand om kinkiga barn...att tillsammans se och njuta och ta del av dom små fantastiska varelserna. Jag förstår din besvikelse över att inte se något slut på sorgen. Jag hoppas och håller tummarna för dig...att ditt inre ska få frid och att du ska kunna gå vidare... Att finna kärleken på nytt och känna dig riktigt, riktigt lycklig...med Fredrik vakandes över Er... Kram

2009-01-12 @ 12:49:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0