Pappa Fredrik

Igår var första dagen på det nya livet.
Jag lämnade hoppetossorna på dagis, alla fyra, lite sent då vi alla var rätt slaka efter ettårskalaset på söndagen, sen blev det till jobbet. Jag klev in i omklädningsrummet, kände mig alldeles fnissig, låste upp skåp, på med kläder, rättade till namnskylt och så. Sen upp och in på jobbet.
Möttes av en massa glada människor, kramar och hej, välkommen tillbaka, du ser ut att må hur bra som helst. Jag fick fundera lite, vad skulle jag svara. Jo, men det är fortfarande tungt i bröstet, och mörkt. MEN det ör inte svart, utan bara mörkt, det är skillnad det, åt det positiva hållet, tror jag.
Sen när jag hämtade kidsen var de och jag alldeles trötta, ögonen gick i kors på oss alla.

Vi hamnade i soffan, åt soppa och pizza till middag och somnade i en hög alla fyra.

Idag går det lite lite bättre, jag har fortfarande ögonen i kors efter att ha varit uppe med Elias ett par vändor i natt. Lämningen gick sådär, Hedvig illvrålade, men det slutade så fort jag klev utanför dörren. Men det gör endå ont i mammahjärtat. Jag går vilse på jobbet och gör fel med alla nya datorprogram, men tack och lov har jag bra kollegor som står ut med mig och har bra lösningar på mina datorjournalproblem.  Men jag blev  riktigt, riktigt, riktigt glad idag när jag läste tidningen, en kär kollega, som har varit mycket drivande i barndiabetesforskning och varit med och startat barndiabetesfonden fick en sån halvfånig utmärkelse från lokaltidningen där lokalbefolkningen har röstat. Men det gör mig glad, inte bara att barndiabetes uppmärksammas utan också av hans sätt, den glada och underbara J.

Så nu är det dags för lite seriöst arbete och sen hem till huliganerna och så blir det fest i kväll med, min pappa kommer. Han jobbade i lördags och söndags (vi är alla landstingsslavar) så det får bli fest i kväll istället. Tänk att de ärr 1år, mina små pluttungar......

//S