Hililja!
H:Maaaammaaaa
S: ja gumman
H: vaffö ä min pappa inte hemma?
S: din pappa är i himlen, det vet du ju
H: jaaa min pappa ä där, gör han då?
S: jag vet inte faktiskt gumman, vad tror du han gör?
H: Åker kana och äte massa kako och pannkisar
S: tror du han gör det?
H: Jaa och sen så går han till jobbet och däär, dääär äter han gois!
S: Godis på en torsdag
H: nej dä ä löda i himlen ida.....
Hon har halsfluss (är ni förvånade????) så hon är hemma från dagis idag, vi stekte pannkakor och pratade en massa plötsligt säger ungen:
H: maamma
S: ja
H: Ja vill leka mä Mlina (en av granntjejerna)
S: men Melina är sjuk, hon ligger på sjukhus (har svår astma)
M: ja määää, ja vill osså vara huk.
S: Men gumman, du är ju sjuk det är därför du inte är på dagis.
H: Haa, Hilija huk, mlina huk, daga (Saga, andra granntösen) huk, fia huk, mamma huk, lutas huk, nääää lutas (lukas) ä fjisk så han få åka ti dagis. Hililja ä huuuk, tackas mej, då få man gois och film.....
hihihih
och jaaa hon fick se på film, och äta chips. hihi men det är vår hemlis. *skratt*
Ja trots novembermörkret känns livet rätt ljust, jag har mina underbara barn, jag har mitt hus, min bil och min fina familj. Det känns så konstigt, att faktistk vakna med ett leende på läpparna. Allt har blivit lite enklare, allt har blivit lite lite lite ljusare.
Sen att det finns andra saker som spär på, ja det underlättar.
// Sara
Hej Sara! Jag följer din blogg nästan dagligen, och så även en annan blogg där en mamma skriver om sin vardag med sina tvilligsöner.. När jag häromdagen skulle läsa hennes blogg så möttes jag av ett hemskt inlägg. Hennes man, pappan till deras barn, hade helt plötsligt dött. Precis som din man och dina barns pappa, så heter han också Fredrik. Kan inte låta bli att "para ihop er" http://tvillingmamma.blogspot.com/ TA HAND OM ER! Jag kan inte ens föreställa mig...
Jag beklagar vad som hänt er, och läser med förhoppning om att dagarna långsamt blir lättare.
Blev tipsad om din blogg.
Jag förlorade MIN Fredrik för 8 dagar sen.
Min älskade, pappa till våra två barn.
Saknaden är oändlig.
Nu var de inte alls så lika, min minsting och Hilja. Sist var det ju nästan "otäckt". Vad hon pratar Hilja! Hon är väl inte så gammal?
