Sanningen
Tänk om världen bara vore sådär sann som ett barn gör den, så enkel och så vacket. JAg har suttit med alla barnen i famnen hela kvällen, försökt komma till ro. Men det går inte.
Tankarna maler, tårarna är fast under ögonlocken, gruset i ögonen gör mig trött, men samtidigt. Jag kan inte sova.
Jag har funderat mycket på Fredrik de senaste dagarna, många tankar om det vi hade. Jag är förundrad över att allt som kommer upp är ljusa fina minnen.Men endå, det är som en film. Allt då, det är ljust, vackert. Nu är det bara svart och mörkt. JAg vet inte när jag skrattade sist, jag ler, drar på munnen, men skratt, nej det var länge sedan. Ensamheten är stor. Alla de där små sakerna man saknar.
Fast frågan är om inte närheten är det värsta. JAg önskar mig så en kram, en kyss, lite sex kanske. Men framförallt närheten, nån som håller mig i handen, nån som lyssnar på mig, någon vars skratt jag kan somna gott till. Samt, en gemenskap med en annan människa som inte går att beskriva.
Jag tycker att kärleken är förunderlig, att den helar, att den gör gott även med de mest trasiga människor. Men ibland är den bara avskyvärd.
VArför är det så svårt att släppa taget, varför kan min kropp inte bara förstå att jag inte har honom här, att han ALDRIG kommer tillbaka. Varför inte bara släppa tankarna och börja om?
/S
