Pappa Fredrik

Jag var så sjuuukt nervös när jag klev in genom dörren till dagens träff med psykologerna i barntraumateamet. Jag har inte riktigt kunnat fokusera under dagen. Jag var, naturligtvis, som den småbarnsmamma jag är, sen, jag rusade in med andan i halsen och skakiga händer (nervositet), anmälde mig i receptionen, men kunde knappt mitt personnr. Visste varken ut eller in. Dessutom hade jag glömt mitt eget patientkort, men jag hade alla barnens fyra med mig (hilja har visserligen 3st patientkort men endå). Hon skrattade åt mig i receptionen och bad mig sitta ned.
Et tpar sekunder senare fick jag komma in i mötesrummet, obekväma fåtöljer, sterila väggar, ja som sånna rum brukar vara.

Samtalet med psykologerna var kalasbra. Visst mycket tårar och så men endå dt kom ut så mycket bra. De förstod mitt dilemma med Lukas, de tyckte inte alls att jag överdrev osv. Ja kontentan av det hela blev att jag och Lukas ska åka tid på tisdag nästa vecka. Träffa dem, prata lite, Sen beroende på hur det går, så ska de lägga upp en vidare plan. de vill träffa honom hemma, på dagis, prata med hans fröknar på dagis. Träffa hela familjen. Prata enbart med honom, prata med mig och prata med oss båda.
Dessutom stödde de min tepori om Hiljas matvägran, att den beror på Lukas, eftersom hon äter på dagis.
Sen, det roligaste, jag tyckte att jag kände igen en av dem, men tänkte, jaja jag har väl träffat honom på nått symposium nånstans, eller bara pratat med honom, i jobbetr så att säga. Vi jobbar ju endå i samma landsting hehe. Men så frågade han var han träffat mig. jag sa att jag funderat på samma sak. Vi skrattade lite åt varandra, att världen är liten osv. Men så när jag skulle sätta mig i bilen, kom han gallopperande. Saaaara, jag vet! Du var bästa kompis med min syster när ni gick på lågstadiet. Så klickade det till, min barndomsväns 15år äldre bror...
Jag skrattade och tänkte pjuuuu inget värre. För det är nackdelen med att jobba som jag gör, att han fötterna och händerna i många delar av vården, att det är mig de frågar när de undrar nått. Ja det gör att mablir igen känd. Alla känner apan. Vanligtvis bryr jag mig inte. Men nu, närn det handlar om mina personliga saker, då är det lite jobbigare.

Nu är det bara att överleva morgondagen som gäller. Min och Fredriks 5åriga bröllopsdag. Jag orkar inte tänka på det egentligen, jag vill bara att det ska ta slut. maj var förr en bra och fin månad, först min födelsedag, sen vår bröllopsdag och sen, den 14maj, hans födelsedag. Men nu, det är bara en svart månad! Men en sak är jag säker på vi gjorde rätt som gofte oss den där lördagen för fem år sedan, med vitsippor i kyrkan, solsken, blommande hägg och nyutslagna björkar. Det går faktistk att se tillbaka på med kärlek och ett leende. Ja jag vet inte, men det är lite lite ljusare i mig nu. Solen skiner lite varmare på mig, allt smakar lite bättre, allt luktar lite godare.
Ja det är verkligen så, hela huset är fyltl av babydoft. Jag kan inte förstå att Hedvig och Elias luktar så gott....

Jag måste tacka för alla grattis på födelsedagen. Det blev mot förmodan en bra födelsedag, med tråta tre gånger, skratt, fina paket och framförallt massa massa kramar. precis som man behöver.
Men det finaste var nog, trots allt brevet som låg i brevlådan när jag kom hem. Ett kuvert somv ar fyllt till bredden. JAg öppnade, min systers handskrivna brev trillade ut, en CDskiva och ett kort. Med texten: Det är inte solsken jämt, men alla moln är inte heller grå!!!!!!

Så det får bli dagens lilla fras.
Massa kramar från en TRÖTT sara.