Syster duktig
Ja det har varit många tårar idag. Jag hämtade Anna vid tåget vid 19 idag, glad och sådär sprudlande som endast min syster kan vara. Ja vi knödde in oss i bilen, drog iväg hem. Ja första tårarna kom redan i bilen.
Förbannat jag som hade tänkt vara stark och sluta gråta.
Ja man tänker så, styrka och tårar, slutar jag gråta så blir jag stark. men jag har fel, det är just det, avsaknaden av tårar tyder inte på styrka, det är tårarna i sig som är styrkan. Jag visar att jag mår dåligt, jag vågar erkänna att jag mår skit och att tårarna är det enda sättet att hantera det på. Det är styrka att våga visa sig svag, ja styrkan är ibland att våga be om hjälp.
Ja nu ska jag bara förstå det, inte bara säga och resonera kring det.
Fatta hur patetiskt det är, min 22år yngre syster skällde på mig idag, hon bokstavligt skrek åt mig för en stund sen. Hon har rätt, jag ska bara inse det. Ja det är bra med människor som ställer ultimatum ibland..........
Sara, du har kommit till den punkt i livet då du har tvingats inse, du är sårbar, du är skör och framförallt ditt liv kommer se annorlunda ut nu och du behöver hjälp för att orka. Du är ingen jävla superwoman, med super krafer, du är precis lika dan som alla andra, vanliga dödliga. Ja även du behöver sova, äta, kissa och må bra. Du behöver inte orka 24/7, du behöver inte vara så förbannat stark jämt. Nej du får faktiskt lov att vara liten och svag ibland.
Ja förlåt om jag säger det Sara, men du är förbannat självgod och egoistisk, sluta med det, det blir inte bättre. Det är NU du behöver hjälp, kramar och stöd, det är inte om 100år. Så ta emot den hjälp du får, istället för att försöka leka duktig. Inse, det är ditt stora handikapp, du har alltid varit så jävla duktig. Du har glidigt igenom skola, jobb ja allt. Du är duktigheten själv. Men nu handlar det inte om hur duktig du är, du behöver inte bevisa nått, inte för oss, vi är din familj och vi älskar dig oavsett hur du är, oavsett hur duktig du är. VI vill hjälpa dig nu, vi vill vara här hos dig för att det betyder så mycket för oss. Vi vill hjälpa dig.
Ja nu sover alla utom jag..... det blir nog svårt att somna i kväll. Anna har rört om i grytan, men hon har rätt. Jag måste inte vara så förbannat duktig jämt.
Kramar från Sara
Hej Sara! Har läst din blogg ett tag nu utan att kommentera. Det känns som om det är så mycket jag skulle vilja skriva till dig så jag vet knappt i vilken ände jag ska börja! Utan att på något vis jämföra din situation med min så skulle jag vilja dela med mig lite av mina erfarenheter. När jag o min man var 23 år fick vi vårt första barn som visade sig vara svårt funktionshindrad. Gravt utvecklingsstörd och rörelsehinder. Jag läste då till socionom och arbetar idag som kurator inom hälso- och sjukvården. Vi fick ganska snabbt kontakt med BUP o Barnhabilitering där vår dotter fick mycket hjälp MEN inte en enda människa frågade hur det var med oss!Några år senare när jag till slut klappade igenom ifrågasatte jag detta till berörda och fick till svar att man ansett oss så "otroligt resursstarka". Jag tror att det ibland i kontakt med t.ex vården kan det vara en "belastning" att själva var läkare o kurator osv med andra ord att man är "duktig". Herregud vad många det är som har lagt huvudet på sned och sagt att vi varit duktiga under årens lopp.Självklart behöver men det också men man behöver mer!!Idag undviker jag att berätta vad jag jobbar med och gör mig "lite dum" i kontakt med myndigheter osv. Vändningen kom när en person från kommunen kom på hembesök och berättade att det här och det här har ni rätt till och det hör tycker jag ni ska ta hjälp med osv. Hon lyckades med sitt sätt att "ta tag" i situationen och avlasta oss från en mängd skuldkänslor som man sitter med när man tvingas ta hjälp utifrån och när saker o ting inte blir som man tänkt sig. Det är kanonbra att du får hjälp från släkt o vänner. Kanske skulle du överväga stödfamilj el sk "hemmahosare" som kan hjälpa till med de "stora" barnen? Förhoppningsvis har BUP föreslagit detta men det är ju kanske inte säkert att det varit läge för dig att ta in detta. Men kanske det är nåt på sikt? Vi har fått hjälp av en kanonbra stödfamilj även om det var fullkomligt gräsligt när vi lämnade henne i början. Nu är vår dotter 17 år och hon är
borta 1 helg i månaden och när hon är där får hon 100% uppmärksamhet och de gör grejor som vi inte har möjlighet till kanske när nu familjen utökats med fler barn. Självklart är finns ingen universallösning som passar alla. Vårt liv blev i alla fall lite lättare (o bra för vår dotter) när vi erbjöds hjälp. Och var mogna att ta emot den ska jag säga. För det ska jag också säga till vårdens försvar att vi "hjälpare" inte alltid heller är så lätta att hjälpa...Du befinner dig i en mycket speciell situation och du ( familjen) har rätt att inte bara överleva detta utan leva också. Verka vara en kanonsyrra du har! Allt gott!/C
