Pappa Fredrik

Jag börjar inse att min ork, min tid och min kraft har ett pris. Jag börjar ta slut nu, alldeles för få sovtimmar per natt, alldeles för sjuka barn. Eller ja egentligen är de bara småförkylda men det tar på krafterna att vara vaken i omågångar med 4 barn som inte kan sova, ska ha mat, mer hostmedicin, astmamedicin och så. Jag skulle ärligen kunna döda för lite sömn.

Dessutom har jag inte hjärta nog att ringa till nån av alla de som brukar rycka ut, syskon, föräldrar, fredriks föräldrar. ja nån gång måste jag ju inse att detta är min vardag, att jag måste lära mig att prioritera bland saker.
Dessutom är det första gången jag är trött på dagis. Ja enligt alla riktlinjer och rekomendationer som finns ska man inte ha nötter på dagis. Men igår var det nått barn som hade med sig nötter, trots att alla föräldrar vet om att det finns en hel hög med allergiker, däribland Hilja. Ja så vi tillbringade gårdagen och natten på barn för observation. Hon svullnade upp i ansikten och de trodde hon skulle få svårt att andas. men icke sa nicke, det gick bra endå . Nu är hon glad och lycklig, fick ju åka ambulans *fniss* Det är det enda hon pratar om just nu.
Visst bad de om ursäkt på dagis, var så himla ursäktande,  skulle prata med föräldrarna till det illa barnet men endå. Det var det ju det första som gick ut, att det är ett dagis som tar hänsyn till barnens allergier, och därför får ingen ha med sig nötter eller äta nötter till frukost då flera av barnen är mycket allergiska mot just detta.
Nu gick det ju bra, inga problem, men endå tänk om det händer nått mer allvarligt nästa gång.

Ja dessutom, det är dessa små saker som får mig att ge upp, som får mig att tappa livsgnistan och bara ge upp. Det kan tyckas lite. men det är en stor sak för mig.
För vem ska ta hand om de andra när en blir sjuk? Var behövs jag mest?
Ja nu har jag ju tur (eller nått) eftersom jag själv jobbar på barn, så jag vet att man kan förhandla sig till att få en extra säng åt lukas, en åt hävvan och lias och en åt mig. Ja sen iom att de flesta känner mig så vet de ju hur det är. Men endå,

Ja Lukas hade vilketfall trevligt. Vet ni vad han sa när vi skulle åka hem???
- Men mamma varför bor vi inte på ditt jobb oftare
- Varför vill du bo här vännen, är det inte bättre hemma?
- Nej för här finns så kuliga leksaker, får inte dagis komma hit och leka en dag?
Gissa om jag och en av sjuksköterskorna skrattade åt honom. Söta älskade Lukas.
Så klok och omtänksam. Han kröp upp brevis mig i soffan när Hedvig och Elias fick käk nyss, matade mig med macka. Kallade mig för hans lilla bebis hehe. Ja det är så skönt att han har börjat skratta, att han har accepterat att han är storebror och att ja alla de där små små sakerna som en 4åring endå kan göra fögyller min dag så mycket.
Ja ni vet, den där dagen när han säger: mamma kan inte jag duka? eller mamma, jag kan gunga Hedvig så byter du på Elias.
Så förståndig och stor. Ja det finns en fara i det, att han aldrig får vara barn. men jag tror att det är bra med dagis för honom. För ja han skulle nog kunna gå på dagis 24/7. om han fick bestämma.

Nej nu ska jag sova, för om ett par timmar är det matdax igen. Ja om en vecka blir vi förhoppningsvis av med matrestriktionerna. Då behöver jag inte väcka dem var 3:e timma. Tänk, de kanske sover liiite längre nån gång. hehe

// Sara