Pappa Fredrik

Jag har gjort saker jag inte borde, jag har läst flera bloggar, mammor och pappor som skriver om sina cancersjuka barn. Jag borde inte läsa, jag borde koppla bort. Jag läser om deras sorg, läser deras ord, som är så typiska, som står där i min avhandling. Men endå, jag blir så berörd. Av alla ord och styrka.
Jag tar och gör den till min, sorgen, på nått sätt. Faan det ska jag inte.

Jag längtar tillbaka till jobbet. Jag har egentligen aldrig gillat att vara hemma med barnen, det är inte barnen det är fel på, det är nog avsaknaden av vuxenkontakt, nått att sysselsätta hjärnan med. Men jag har stått ut, på nått sätt. Men nu, det känns så långt till nästa höst när det blir tid för dagis för Hedvig och Elias. Ja nu måste jag vara hemma själv, alla dagarna. JAg vill inte, jag vill jobba. Ja hade Fredrik levt hade han antagligen varit hemma från januari och låtit mig jobba. Hehe

Jag var uppe på jobbet i veckan, hade Hedvig i sjalen och Elias på armen. Jag pratade med mina kollegor, mös och sen skrattade vi gott åt aftonbladets rubrik; Ät Pizza då slipper du kanske hudcancer. Hm....... dessa artiklar alltså.
Ja pizzan gör nog mer skada än nytta. Hehe

annars är det förkylt, virus påstår VC, jag hostar, hostar, hostar och hostar, snorar, och snorar. Suck, suck!   JAg som hade tänkt att vi skulle vara friska hela sommaren. Men det borde vara över snart, tycker jag.
Nu är det snart dax för matning, kaos snarare. Hävvan och Elias ska matas med purré, Lukas och Hilja ska ha nått annat och jag, nej det tar stopp. All mat växer i halsen. Alla ev graviditetskilon från alla barnen är borta, de har runnit av mig, snabbt. Allt bara är borta. JAg är tunnare än någonsin, Fredrik hade inte gillat det, tror jag.
Han brukade påstå att han älskade de där satans kärlekshandtagen, att det inte bara var skinn och ben. Jag har aldrig haft problem med maten, aldrig. jag älskar ju mat, jag älskar det, men så genom ett trollslag. JAg äter knappt, knäckebröd är det enda som går ned lite.

/Sassa