Pappa Fredrik

Älskade älskade Fredrik.
Tänk att ett år redan gått, allt går så fort.
Jag kan inte uttrycka med ord hur stor min saknad och sorg är. Hur tomt jag tycker att det är.
Jag saknar din famn, dina händer, ditt skratt, din röst och din kropp.
Allt det där som är så förknippat med dig. Allt som är du.
Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig, hur mycket du betyder för mig. Att du alltid sett allt annat än läkaren Sara, att du såg människan bakom.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig längre, jag vet inte hur jag ska orka mer.
För saknaden är så stor.
Det gör så förbannat ont.
Ja varje morgon slås jag av det faktum att jag är ensam, ensam.
Det låter så fult, ensam. Så tomt.

Ja nu rinner tårarna, nu orkar jag inte mer.
Ja Fredrik, vad finns mer att säga än:

" Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår blir jag
utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag utan dina andetag
Vad vore jag utan dina andetag?"

Ja vad är jag utan dina andetag??????

// Sara