Heaven is a place nearby
Det är tungt nu, orken tryter, ensamheten gör mig sjuk och sorgen biter sig bara hårdare. Jag trodde att det skulle bli lättare efter ett tag, jag trodde jag skulle klara av det här men inte då. Förbannat.
Jag fick en underbar kommentar till mitt förra inlägg (tack och åter tack Nina) som fick mig att gråta och som fick mig att inse att jag nog måste luta mig tillbaka och njuta av att mina barns farmor och farfar gör allt för oss. Jag måste lära mig bortse från att de hela tiden påminner om Fredrik, att de ALLTID, framkallar en massa tårar. Jag måste förstå att det är fullständigt självklart för dem. Varför är det inte det för mig????
Idag är en tung dag, jag vet inte varför egentligen, eller jo. Jag hittade en av alla lådor med Fredriks grejer, allt det där jag inte riktigt orkat städa bort, utan bara kastat ned i en låda. JAg hittade hans kollegieblock, anteckningarna om hans elever. Jag har inte läst, jag har tittat på hans snirkliga små bokstäver, på hans kludder i kanterna, på hans cirklar, på hans blommor till Sara... Det känns som om någon griper hårdare och hårdare om mitt hjärta. Varför, ska det vara så här jämt????
Usch, egentligen borde jag inte gått upp idag jag bara gråter, gråter och orkar inget. Jag borde inte låta mina små trasiga barn se sin trasiga mamma.... de mår inte bra av det. (nu är vi återigen inne och springer runt en av de där sakerna som jag vet att jag gör så fel. Men säg mig, om barnen bara mår dåligt av att mamma gråter, då ska väl mamma inte gråta???). Jag har hela tiden tänkt, Hilja förstår inte, Hilja har klarat sig, men jag har fel.
Lukas matvägran har väl blivit bättre, han äter frukost och kanske lunch,.... men sen, pang åker tallriken i golvet. Men det är inte det enda problemet just nu, för så fort Lukas kastar tallriken i golvet så kastar även Hilja tallriken i golvet och vägrar äta??? Vad gör jag nu? Ringer BUP igen????
ÅÅåh älskade Fredrik, lös detta åt mig...
"I entered the room
Sat by your bed all through the night
I watched your daily fight I hardly knew
The pain was almost more than I could bear
And still I hear Your last words to me.
Heaven is a place nearby
So I wont be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So theres no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.
You just faded away
You spread your wings you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back.
Youre always on my mind About to tear myself apart.
You have your special place in my heart, always
Heaven is a place nearby
So I wont be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So theres no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.
And even when I go to sleep
I still can hear your voice
And those words I never will forget"
Jag fick en underbar kommentar till mitt förra inlägg (tack och åter tack Nina) som fick mig att gråta och som fick mig att inse att jag nog måste luta mig tillbaka och njuta av att mina barns farmor och farfar gör allt för oss. Jag måste lära mig bortse från att de hela tiden påminner om Fredrik, att de ALLTID, framkallar en massa tårar. Jag måste förstå att det är fullständigt självklart för dem. Varför är det inte det för mig????
Idag är en tung dag, jag vet inte varför egentligen, eller jo. Jag hittade en av alla lådor med Fredriks grejer, allt det där jag inte riktigt orkat städa bort, utan bara kastat ned i en låda. JAg hittade hans kollegieblock, anteckningarna om hans elever. Jag har inte läst, jag har tittat på hans snirkliga små bokstäver, på hans kludder i kanterna, på hans cirklar, på hans blommor till Sara... Det känns som om någon griper hårdare och hårdare om mitt hjärta. Varför, ska det vara så här jämt????
Usch, egentligen borde jag inte gått upp idag jag bara gråter, gråter och orkar inget. Jag borde inte låta mina små trasiga barn se sin trasiga mamma.... de mår inte bra av det. (nu är vi återigen inne och springer runt en av de där sakerna som jag vet att jag gör så fel. Men säg mig, om barnen bara mår dåligt av att mamma gråter, då ska väl mamma inte gråta???). Jag har hela tiden tänkt, Hilja förstår inte, Hilja har klarat sig, men jag har fel.
Lukas matvägran har väl blivit bättre, han äter frukost och kanske lunch,.... men sen, pang åker tallriken i golvet. Men det är inte det enda problemet just nu, för så fort Lukas kastar tallriken i golvet så kastar även Hilja tallriken i golvet och vägrar äta??? Vad gör jag nu? Ringer BUP igen????
ÅÅåh älskade Fredrik, lös detta åt mig...
"I entered the room
Sat by your bed all through the night
I watched your daily fight I hardly knew
The pain was almost more than I could bear
And still I hear Your last words to me.
Heaven is a place nearby
So I wont be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So theres no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.
You just faded away
You spread your wings you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back.
Youre always on my mind About to tear myself apart.
You have your special place in my heart, always
Heaven is a place nearby
So I wont be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So theres no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.
And even when I go to sleep
I still can hear your voice
And those words I never will forget"
Kommentarer
Postat av: Nina
Jag är sååå tacksam att du tog till dig, det jag skrev. Tänk att jag kunde få röra vid ditt hjärta bara lite, lite grann... Du har rört vid mitt hjärta så otroligt mycket.
Har berättat för mina kära om dig... Har suttit med min far, som är sjuk i lungcancer och berättat vilken styrka du besitter och sprider... Hur du fått mig att uppskatta det jag har och njuta av stunder man annars tar så mycket för givet.
Jag är otroligt tacksam att jag får följa din Blogg...
Kram Kram Kram
Trackback
