Tårar!

Ibland är familjer bra, ibland inte.
Jag har suttit uppe och pratat med min bror, eller ja min älsta bror, J. Han och jag har varit som tvillingar, i alla år, oskiljaktliga. Han är den enda som fått veta allt. Han är den enda jag orkar prata med, han är den enda som inte dömmer.
Det handlar inte om att jag inte kan prata. Det handlar om att det har gått så lång tid och att folk tror att jag ska må bra igen.
Psykologerna hävdar att det inte är så. Det har hänt så mycket det senaste året och det tar tid att smälta. Det tar tid att förstå. Det tar tid att bygga upp en annan bild, en annan bild av sig själv.
Det handlar nu mer om överlevnad, överleva dagen, stå ut med saknaden istället för att som innan, leva.
Många säger, men Sara, gräv inte ned dig i sorgen, ge dig ut och ragga, du har stor familj, nån borde kunna vara barnvakt.
Så lätt för dem att säga. Jag vill inte ha någon annan, jag vill ha Fredrik. Han var mannen i mitt liv, han är en av få människor jag kunde vara mig själv med. Han är en av få människor som sett den lilla Sara. Det låter konstigt jag vet, men så är det.
Ofta tror människor att läkare är guds sändebud, att de kan heala, att de kan bota, att de kan göra alla bra igen. Men så är det inte. Folk blir arga när man säger, jag vet inte. Alla förtsätter att man ska veta. Jag vet inte alltid, jag vet väldigt sällan vad som är bäst. Jag vet bara vad det finns att välja mellan, pest eller kolera.
En sak till vet jag, man måste låta tiden ha sin gång, man måste låta såren läka i lugn och ro. Men framförallt man måste vara ärlig mot sig själv. Man måste erkänna att man mår dåligt.
Jag vågade idag erkänna för min bror hur överjävligt det är. Han sa, så coolt som bara han kan:
Jaha, är det så jävla konstigt då????

Nej det är det inte älskade bror, men det förvånar mig.
Ni vet flickan som är så duktig, flickan som har så lätt för sig i skolan, som går gymnasiet med högsta betyg i allt, flickan som utan problem kommer in på läkarlinjen, flickan som inte missar en enda tenta, flickan som har 300 bollar i luften. FLickan som jobbar på barn, specialiserar sig, skriver avhandling, målar hus, renoverar kök, skriver avhandlingar samtidit som hon ammar barn, hämtar, lämnar på dagis. Samtidigt som hon lyssnar på sin man. Den flickan, flickan som alltid funnits där och som alltid lyssnat på andra, stått med famnen öppen för vänner, man, barn. Ja innan hon erkänner att saker är jobbigt, ja då går det långt.
När jag, 2v gammal fick flytta till mina föräldrar (jag är inte uppväxt med mina biologiska föräldrar) då fick jag silversked i munnen. Men nu, nu står jag här, med vörldens jövla berg att bestiga. Rätt åt henne säger ni, visst. Alla behöver sin beskärda del av skit här i världen.
Men en sak är säker, det gör ont i den lilla flickan när folk säger så......

// Sara

Kommentarer
Postat av: Anna

Det är klart att du inte ska stressa. Ta det lugnt, sitt livs kärlek får man sörja! Jag förstår hur starker kärlek har var, och är. Folk får säga och tycka vad de vill, men det är du som avgör om det gått lång tid eller inte. Och ett år, vad är det? 365 dagar? Det är inte så lång tid när man tänker efter. Och du får bli förbannad för att han överklagat! Idiot! Din son är klok. Din man var inte någon, han var Fredrik. Ta hand om er! KRAM Anna

2008-08-18 @ 20:04:09
URL: http://alsjoholm.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0