Dagen D
Vi var på BUP, träffade psykologer, kuratorer och hela faderullan. De tittade på mig med underliga ögon, de log lite medlidande och försökte förstå. Men de kan inte förstå, det går inte. Visst, det låter töntigt, men det är sant, tyvärr. Det är inget jag klandrar dem för, det är inget som de kan rå för. Tyvärr. De gjorde det bästa av situationen, men det blev inte mer. Jag kände mig inte bättre tillmods för att de sedan i personalrummet kramade om varandra och grät. Det gör inte min, Lukas och HIljas sorg mindre, näe tyvärr och det kommer aldrig ge oss fredrik tillbaka. Möjligen ett sätt att hantera sorgen.....
Psykologen villa leka och prata lite med Lukas i fred. Jag satt kvar och pratade med en av kuratorerna. Hon tittade på mig länge och sa sen: Förlåt, men jag känner igen dig, du har varit här och pratat lite om barn i sorg....
Hennes ord väckte upp mig, herregud, jag har de här kunskaperna, jag vet hur man ska hantera ett litet barn i sorg, jag vet hur man ska göra, jag har teorier, mönster och idéer. Men jag kan inte praktisera dem. Jag är en hemskt människa. Hon log och sa: nej, du är en underbar människa, du bryr dig mest av allt om dina barn, du man kan inte göra allt själv, ibland behöver man hjälp. Du har bara 24h per dygn, du måste använda dem till det väsentliga, nämligen ta hand om dig själv och dina barn. Det runt om, det kan andra sköta......
Jag funderade länge i går på vad hon egentligen menade, hon är klok, hon fick mig att börja inse. Jag är ingen superwoman med superkrafter. jag är bara en liten liten människa.
När vi kom hem Lukas och jag tittar han på mig med sina stora ögon, det ljusa lockiga håret och säger:
Mamma, jag tyckte om henne prattanten idag, kan vi gå dit mera? För hon hade så roliga saker.
M- Ja gubben vi ska gå dit 10ggr
L: Bra!
M: varför går vi dit?
L: för att Lukas inte ska ha ont i magen mera,......
Min älskade pojk, det är klart, sorgen sitter som en stor svart klump i magen....
Ååååh älskade barn, mamma är så dum, så klantig och så oförstående. Åååh
Fredrik, varför??? Jag önskar att du vore här och delade allt med mig, att du bollade tankar med mig och framförallt att du kramade om mig och sa: jag älskar dig för allt i världen.
Ja om jag bara fick tillbaka dig en minut.
Massor av kramar från en trött och ledsen Sara
Jag beklarar verkligen. Skönt att din son tyckte det va bra idag.. Hoppas det fprtsätter så och att ni kommer framåt. Lycka till.. Jenny
Hej Sara. Jag har läst din blogg lite då och då, och jag beundrar dig så. Kan inte ens försöka sätta mig in i vad ni/du går igenom men jag förstår att det är svårare än allt annat. Du kämpar på, och starkast av allt är att våga be om hjälp. Man kan inte klara allt själv. Dina barn låter underbara!
Åh vad bra att ni klarade av dagen, jippi! Nu har du tagit det första steget mot ett bättre liv för dig och barnen. Självklart hade det bästa varit att ha Fredrik med, men då hade du ju inte suttit här nu. Jag tror på dig och håller tummarna. Puss!
Hej Vännen!
Jag säger det än en gång....älskade Sara...du är ingen superkvinna som måste fixa allt.
Men du är en mamma som bara vill dina barn väl....och du är helt underbar med det du gör för dina barn.
Vad skönt att Lukas tyckte det var bra idag! Måste ändå kännas skönt att man inte måste "brottas" med att gå dit ...om han inte hade gillat det.
Du verkar ha en underbar bror och helgen verkar ha varit jättebra!
Sköt om dig och barnen efter bästa förmåga!
Kramar
Ingela
Oj...
Jag har följt din blogg efter ha läst på FL om din stora sorg. Varje gång jag läser om er familj så sitter jag o storbölar...
Du verkar vara en fantastisk människa...och så stark...
Jag beundrar dig verkligen som kämpar på!!! Kram Nina
