Lukas
Jag vet inte hur jag ska göra med Lukas....
Jag har alltid på jobbet sagt, låt barnen vara en del av sorgen, de måste få sörga på sitt sätt. De måste få fråga, undra osv. Det hemskaste man kan göra är att inte svara på frågor.
Jag vet, jag har träffat många familjer i sorg, jobbet som barncancerläkare inbjuder till det eller nått.
Men nu, det är helt andra omständigheter. Ett sjukt barn som dör, där finns det chans för föräldrar och syskon på att förbereda sig på sorgen och döden. Man har tid att prata om det, man har en chans att förklara. Men när allt kommer så plötsligt, när han på två röda inte finns mer. Det är DÅ det blir svårt att förklara för det lilla barnet.
Ja men vad ska jag svara när Lukas frågar: mamma, varför vill pappa vara i himlen och inte här med oss??????
För man kan inte säga till en treåring: pappa blev överkörd av en lastbilschaffis som hade druckit för mkt sprit. Hade pappa åkt fem min senare hade han levt....
Näe...
Barn och sorg är svårt, ja han är i det där mellanstadiet verkligen. Så förstående men endå inte. Hilja är så mkt lättare, hon fattar inte. Hon strålar som en sol, skrattar och ler. Hon ger så mkt glädje.
Ja jag måste orka, jag får inte ge upp det här, trots att jag är på god väg. För barnen, för Lukas och Hilja, för hans föräldrar, för mina föräldrar. Tomheten gapar stor, jag känner mig så jävla halv. Allt är bara borta....
En sak till, hans doft kommer att försvinna, jag har satt en av hans tröjor på en stor krambjörn som jag har i sängen när jag sover. Töntigt med den är enda sättet som jag kan sova på......
Förbannt också nu gråter jag igen!
Näe, nu skla jag torka tårarna, ta med mig barnen ut och gunga, solen lyser ju faktiskt, det var så länge sen.
hörs!
// Sassa
