Long time no see
Länge sen jag skrev, men jag och barnen har varit iväg ett par dagar till deras farmor och farfar. Skönt att komma bort, men ack så konstigt att vara där hos Fredriks föräldrar, utan honom.
Ja tomheten är stor. Men på nått sätt så tror jag att han bara är hemma och jobbar.
Ja jag har fler gånger de senaste dagarna tänkt, ja när fredrik kommer hem då...
Ah Sara ditt ärkepucko inse, han kommer inte tillbaka.
Har pratat ett par gånger med prästen, samma präst som vigde oss, han tyckte att mina tankar kring begravningen var bra. Att mitt musikval var okej. Ja dessutom, han hade ork att prata lite. Han lyckades faktiskt få mig att inse att jag nog kommer klara detta.
Ja jag har verkligen försökt prata med psykologen, men det går inte, jag får inte fram ett ord. Ja jag har funderingar på att ringa A på jobbet, för henne har jag alltid kunnat prata med.
Ja jag upplever verkligen det som så många talat om för mig, att när en familj drabbas av en stor sorg, då förvinner och undviker folk. Ja det anses väl att man sörger bättre själv. Men det tror jag inte, man måste ha någon att prata med. Man måste ha någon som lyssnar.
Ja jag längtar verkligen till jobbet, ja jag hoppas att jag får dagisplats till Hilja snart, så hon får gå nått på dagis...... för i mars blir vi 4....
Men jag förstår inte hur det ska gå, men valet är enkelt, jag kan inte ha ihjäl en människa...
Massor av vackra tankar till er alla
Har läst din blogg och funderar över det du skriver, känner igen mycket, om attityder hos andra inte minst. Men först ska jag säga att jag faktiskt inte tror på det där med att det finns bestämda faser man går igenom, att all sorg ser ungefär likadan ut. När min man dött för nio år sedan läste jag en del böcker om sorg, jag har gjort det sedan också och ogillat de flesta för att det finns ett genomgående drag hos författarna; de förutsätter att deras sätt att sörja och deras upplevelser är just de rätta. Nix, man kan känna igen sig, men jag tror det viktigaste är att inse en sak; min sorg är min, jag sörjer som jag gör!
Jag är fortfarande ursinnig på den person som kom fram till mig på begravningen och sa till mig att jag måste visa mina barn att jag sörjer!
Hon kände mig inte särskilt väl, hon kände inte mina barn, hade aldrig varit hemma hos oss (det kunde ju vara kul, om hon hälsat på någon gång!) ändå ansåg hon sig ha rätt att kritisera min sorg.
Jag hade fattat ett väldigt viktigt beslut när jag insåg vart det barkade hän med min mans sjukdom, nämligen att mina barn skulle få rätten till ett så vanligt liv som möjligt trots allt elände de var mitt i. De var lite äldre än dina, 6, 7½ och 9. De hade rätt till glädje och vardag inte bara sorg!
Människorna som skräckslagna vänder ryggen till är något man får ta, dessvärre. Jag stötte på så många underliga beteenden. Ibland kändes det som om människor ville att jag skulle vara nedbruten och oförmögen både att jobba och ta hand om barnen. Som om de hittade sina egna roller bättre då. Inte för att de ville ta om hand, men de ville tycka synd om.
Många gånger fick jag höra att jag måste förstå alla konstiga beteenden. Blev trött på det, vad fan skulle jag förstå allting för? Det var ju jag som var drabbad, inte dom! Man försvarade sig med att "jag vet inte vad jag ska säga". Nähä, men låt mig bestämma då! Och faktiskt är det så att den där skolutflykten blir av fastän en pappa är död så då kanske det är den man mest behöver prata om. Men just idag kanske jag ändå helst vill prata om den där döda pappan/mannen ändå så låt mig då göra det utan att fly undan med ett mumlande "det är ju så svårt" för det är faktiskt mig det är svårast för, osv. Ja du känner säkert igen det...
Min upplevelse är förstås helt olik din. Jag hade tid att vänja mig, slapp chocken. Men döden är ju liksom döden hur den än väljer att slå till.
Om du ska läsa en bok som skiljer sig från andra och som inte ens är självupplevd så tycker jag du ska läsa Marian Keyes; Anybody Out There? Jag tror den precis kommit i svensk översättning.
Menar du att du är gravid?
Grattis! Verkligen kul, även om omständigheterna självklart kunde varit annorlunda!
Måste väl på nåt vis vara pappas förtjänst att det finns nåt där? Kanske ett tecken på att du kommer klara detta, att du kommer leva vidare?
Oj Oj oj... Grattis till din graviditet! För även om det måste kännas tungt att vara ensam så är det ju ändå en liten påminnelse om din underbara man. Att han lever vidare i ytterligare ett barn. ERT barn!
Och du ska se att det kommer ordna sej till det allra bästa. DU fixar det här! Alldeles säkert!!!
Skönt att du kunde prata med prästen. Om du vill kan du säkert prata mer med honom istället för psykologen.
Jag tror inte folk med mening håller sej undan. De vet nog bara inte hur de ska förhålla sej till din sorg. Man vill ju så gott, men det är svårt att veta vad som är det bästa i din situation. Men jag förstår. Att bara lyssna skulle vara nog!
KRAM
Linnea
