the last day!
Dessuom har mitt hjärta spruckit, tårarna rinner och jag ser inte klart. Usch, jag vet att jag är pipplig, hormonstinn och alldeles för blödig och reagerade alldels för mkt.
Men två kollegor, vi kan kalla dem A och B,pratade om en patient, P, ett litet barn med cancer tyvärr är barnets överlevnadschanser ytterst små vilket alla vet. A o B stod och diskuterade hur man skulle gå vidare och om olika läkares ansvar och handlingskraft....
Mitt namn nämndes, både A o B kunde inte förstå mitt ställningstagande på morgonmötet idag, varför jag uttryckligen sa: det bästa vi kan göra för P är att faktiskt avsluta alla behandlingar, sätta in smärtlindring och sedan låta P få en sista jul tillsammans med sin familj, släkt och kompisar och få skratta i lugn och ro. Samt att det faktiskt går att använda de pengar som vi använder på P på ett mycket bättre sätt. Detta är aldrig något jag skulle säga till anhöriga eller så, men det är avvägningar man måste göra. Jag vet, P vet och anhöriga vet att det är kört. Är det inte då bättre att låta P få leva i lugn och ro ett tag till och inte påverkas så otroligt av alla behandlingar. Ja vi hamnar ofta i dessa situationer, meningsutbyten sker mellan kollegor, men oavsett vad som blir kontentan av de hela respekteras beslutet och alla går in helhjärtat i det. Men idag, var et tvärtom.....
Jag blev nedpratad på mötet, fick en hög skit om att jag bara tänker på pengar samt att jag aldrig tar hänsyn till anhöriga. Jag vet att så inter är fallet, att jag bryr mig mycket om mina patienter och deras anhöriga. jag fräste ifrån idag och sa att jag faktiskt blev sårad. det upprörde många, diskussionen blev het...
Jag gick, smet undan i mitt rum, grät och gick till samtalet med P och föräldrarna . Det blev långt, känslosamt och många många kramar. De såg nog att jag gråtit, att jag var berörd och så. Men det är även en styrka i sig, att kunna gråta tillsammans med patienter. Ja det är inte speciellt professionellt egentligen, men i vissa situationer måste man. Dessutom, tårar helar eller så. Föräldrarna sa mycket tydligt att det viktigaste för dem var att P inte har ont, är glad och mår bra i själen så att säga.
Jag försökte förklara för P, som förstod att det aldrig skulle gå att få bort cancern, att h*n sjölv får välja om h*n vill fortsätta eller ej. De valde att avsluta behandlingarna och endast ha kvar smärtstillande mm. Diskussionen fortsatte bland mina kollegor, hårda ord hälldes över mig. åååh vad jag hatar detta, att ständigt leva med det åliga samvetet....
Men det jag tar så illa vid mig av, är inte att de har en annan åsikt, nej nej, det är bara bar, det lyfter diskussionen och ger ytterligare synvinklar och aspekter på problemet. nej, det som gör att det känns som om nån hela tiden sticker kniven i mig är att jag sen fick höra att jag tar ut min sorg och min ensamhet på mina kollegor och patienter. Åååh det gör så ont i mig, hur kan de???? Hur vågar de?? Jag är så pass professionell att jag faktiskt kan hänga in mina egna privata problem i skåpet på morgonen, och ta på mig läkarrocken och jobbproblemen, precis som att jag kan låsa in jobbet i skåpet när jag går hem. Det är en fråga om professionallitet. Men visst, min nya livssituation ställer andra krav, jag går igenom mitt livs helvete, men en sak är säker, jag kommer att förändras och har redan gjort det.
Ja sorgen kväver mig, jag känner mig som en dålig människa, dels för allt som sagts idag till mig men framförallt för att jag har misslyckats, misslyckats med det jag brinner så för, bota det lilla cancersjuka barnet. Jag kan aldrig förstå, varför får både mördare, torterare och andra människor leva, men inte lilla P och inte Fredrik. Vad har de gjort för ont egentligen??? Jag förstår inte, det är nog inte meningen, men nån, en enda kan väl säga: Sara du har drömt, det är inte på riktigt, Fredrik står här brevid din säng och har lagat mat.
Men nej nej nej uppenbarligen inte.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH förbannade jävla skit....
// Sara- låååångt ned i avgrunden
Hej Sara. Du känner inte mig, men jag följer dig på din sida och vill bara skicka lite styrkekramar till dig. Jag tycker att det låter helrätt det du gjorde mot P och dennes familj. I och med att du har mött döden själv, så kan du prata med dom på DERAS nivå, de vet redan att det är kört, itsället för att låtsas att det finns ett hopp. Jag tycker det är modigt av dig, och tror att P uppskattar det också... Men det är klart, som läkare vill man väl bota, och jag föstår att det kan vara svårt att inse att hoppet är ute? Det jag tänker på när jag läser om dig är att du har ett grymt tungt jobb, förutom allt det tunga du går igenom privat! Visst, det känns nog bra när det går att bota, men när det inte gör det så omrings du av död och sorg... Vill skicka lite ljus till dig och värme till dig, och hoppas att du har ngn nära som kan ta hand om dig lite? Tycker att du verkar vara en otroligt "vettig" människa när jag läser det du skriver. Hoppas att du och barnen får en fin jul, trots allt. Jag tror att din man är nära er och ser till att det går bra... Kram från Cissi på västkusten
Satt en stund och funderade på vad jag skulle skriva till dig. Kom fram till att mina ord tyvärr inte räcker till. Vill bara att du ska veta att lilla jag finns här ute och känner stor sorg med dig. Fast vi inte känner varandra, fast vi aldrig pratat, så känns din sorg ända hit genom dina ord. Jenny
