Pappa Fredrik

Nu är alla paketen utdelade, alla barnen sover, ja även mina, vilket är helt otroligt. Annika (barnens farmor) är helt otrolig på att natta barn, jag förstår inte. Eller så är det så att de var så trötta att de sov innan huvudet låg på kudden.
Ja Lukas var exalterad över sina julklappar, Hilja pratade mest med alla och sa: mera ket, mera ket. Lekte med papper, snöre och njöt av all uppmärksamhet. Jag försökte att hålla tårarna tillbaka. Ja alla, även Annika och Peter njöt av friden. Skönt att se, att de kunde släppa.
Jag vet att Annika tyckt att det varit jobbigt, jag menar, första julen utan sitt högt älskade barn, tvingas att träffa hans hustru, barn hemma i huset där han bodde, där det finns så mycket minnen. Ja kära Annika, jag förvånas över din styrka, att du orkar, att du efter all skit som varit i ditt liv, fortfarande ser så ljust på allt.

JAg satt länge hos Lukas i kväll, vi pratade om jul, ensamhet, ljus och Fredrik. Han tittade på mig när jag försökte förklara att jag kände mig ensam och sa:
Mamma, hans finns i hjärtat, i hjärnan, i magen och i huvudet. Du är inte ensam, han är alltid här.
Så vackert min pojk, så förståndigt men endå, ett litet barn ska inte behöva uppleva sånthär.

Ja som ni ser är vi tillbaka på ruta -11 igen, jag är vaken på nätterna, gråter och äts upp. Älskade Fredrik, ajg saknar dig. Jag orkar inte tänka på att du finns i mig, att du alltid är med mig. jag vill ha dig här, jag vill känna din doft, höra ditt skratt, se dina ögon, känna dina andetag i min nacke varje natt, se dig le, se dig rufsa om Lukas hår, kyssa Hilja på kinden och prata med våra ofödda barn. Du ska inte var i mina tankar, du ska vara här. Hur ska jag klara mig utan din styrka. Ja det är som min mamma sa när vi gifte oss, Sara du har fått en Håkan, var rädd om honom de är sällsynta. Fredrik, jag fattade inte då, men nu, jag förstår vad hon menade. Du är styrkan jag behöver för att leva, du är den som fått mig att faktiskt inse att jag inte är så självklar som jag tror.
Ååååh, jag orkar inte längre, jag orkar inte låssas framför mina barn, framför mina föräldrar jag vill bara ha dig här i natt. Du förstår, oavsett hur mycket jag vet att du inte vill att jag ska var ledsen för din skull, så är jag det. För jag har förlorat min ena hälft, världen har förlorat en underbar människa, det gör ont i oss alla.
Jag trodde jag blivit starkare, att jag skulle orka ta mig igenom julen, men det går inte. Jag kommer inte komma ur sängen i morgon, jag vill gärna, men nej tack, det går inte.

JAg lyssnar på Ray Chales, you are so beautiful to me....
gråter och försöker komma till nån slags vett och sans, jag vankar av och an, fram och tillbaka, gråter, skriker, hatar, rasar och jag måste tyvärr erkänna att jag helt tappat min gudstro, den har alltid funnits där, stark och som en grund för mitt liv. Men nu förstår jag inte längre, hur kan du???? Ja det är väl egentligen en form av tro det med, att utsätta för prövningar, du vill väl pröva din tro. Den finns nog där men just nu har jag ingen nytta av dem. Tyvärr, jag önskar att jag kunde lyssna på min gud, mitt hopp, min kärlek och min tro. Speciellt såhär till jul, jag älskar verkligen att gå i kyrkan på jul, men i år, jag vet inte. jag känner ingen glädje längre. Det är bara svart, svart, svart, jag har ett påklistrat leende, kan skratta men glädjen är borta. De enda som öht kan frambringa lite lite glädje är mina vackra barn.
Ja den söta Hiljan, solskenet själv, Lukas, filosofen med det stora Fredrik skrattet. Äslkade barn, förlåt att er mamma är ett vrak.

"Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag"